I ”Song for Mirka – en historia om Norrbotten Big Band”, berättar Mirka Siwek om sin tid i som bandets producent och orkesterchef. Hon arbetade i bandet i 24 år, mellan åren 1989-2012. I boken får vi läsa om hur NBB utvecklades från att vara en militärorkester i Boden till en jazzorkester som tillhör världen.

Författare Mirka Siwek. Foto Anders Alm. Grafisk form Peter Sundström. Tryck Bulls Graphics. 168 sidor. Inbunden, hård pärm.

Boken kan köpas från Ordfirman och från Adlibris.se och Bokus.se. 

Vid köp från Ordfirman; Swisha 200 kr till 0706051319. Uppge namn och adress. Porto ingår. 

 

Från Danmark till Skåne, från Skåne till Värmland, från Värmland till Luleå och Norrbotten. Här blev Karl Petersen kommunalråd och omnämndes ofta som ”borgmästaren” eller ”krysskungen”. I sin biografi Da capo berättar han om sin livsresa, viktiga politiska frågor – men inte minst om sina otaliga möten med Luleåbor på Storgatan. Det här en ny utgåva med nya texter om etableringen av Facebooks serverhallar, bostadsbyggande samt om kulturens värde och roll.

Boken är utgiven av Black Island Books. 

Vid köp från Ordfirman; Swisha 175 kr till 0706051319. Uppge namn och adress. Porto ingår. 

 

 

Hello Mr. Mayor

En bok om hur gick det till när Facebook bestämde sig för att bygga ett stort datacenter i Luleå. Kom med in bakom kulisserna i Luleås stadshus och näringslivsbolag och följ det intensiva arbetet bakom Facebooks etablering.

Författare Gunnel E Vidén. Grafisk form Peter Sundström. Tryck Bulls Graphics. 98 sidor. Inbunden

Boken kan köpas från Ordfirman, Adlibris.se och Bokus.se.

Vid köp från Ordfirman; Swisha 150 kr till 0706051319 (Karl Petersen) Uppge namn och adress. Porto ingår

 

Kråkdansarens resa

Kråkdansarens resa är en värdig hyllning till en livsbejakande poet som berör många människor genom sin personlighet och din diktning.

Författare Mats B Emanuelsson. Grafisk form Peter Sundström. Tryck Bulls Graphics. 64 sidor. Inbunden

Boken kan köpas från Ordfirman, Adlibris.se och Bokus.se.

Vid köp från Ordfirman; Swisha 145 kr till 0706051319 (Karl Petersen) Uppge namn och adress. Porto ingår

En rutig zebra

När livet en dag tog en oförutsedd väg och lämnade mig sittande vid vägkanten sökte jag en mental, social och andlig väg.Jag fann den i diktens värld. Jag fann orden och uttrycken av förståelse, insikt och läkedom.

Författare Tommy Eriksson. Grafisk form Peter Sundström. 30 sidor. Inbunden

Boken kan köpas från Ordfirman, Adlibris.se och Bokus.se.

Vid köp från Ordfirman; Swisha 75 kr till 0706051319 (Karl Petersen) Uppge namn och adress. Porto ingår

För snart 50 år sedan besökte jag mitt livs första politiska möte. Det var den socialdemokratiska arbetarkommunen i Knislinge som kallat till ett öppet protestmöte med anledning av Sovjets invasion i Tjeckoslovakien.

På mötet väcktes mitt intresse för politiken och sedan dess är jag medlem i partiet. Jag drogs med på grund av det stora engagemang socialdemokraterna visade för solidaritet och mänskliga rättigheter.

Det starka engagemang för en rättvis värld som en gång fanns i partiet har avtagit i takt med ett hårdnande samhällsklimat. Rätten att få fly för sitt liv, som en gång var en självklarhet, är inte lika självklar längre. På bara några år har följderna av globaliseringen lett till fler stängda gränser än någonsin tidigare.

Det fanns en tid då partiet var först på plan när det gällde att med glöd stå upp för solidaritet och mänskliga rättigheter. Nu finns denna glöd på annat håll.

Meta Wiborgh och Mats Eliasson är två personer som startat en kraftsamling för ensamkommande barn i Luleå. Ett mycket fint och hoppfullt initiativ.

Kraftsamlingen vill att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart på grund av ”den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket”.

Kraftsamlingen uppmanar våra politiker att ta beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

En person som också på sitt sätt kämpar för de ensamkommande barnen är Ingela Nilsson i Luleå. I ett gripande brev till mig skrev hon;

”Det är ett övergrepp av det värsta slaget och en omänsklig och ovärdig handling att skicka tillbaks våra unga till Afghanistan. Vi är många som kämpar dag och natt för att hålla modet uppe hos alla de som nu är skräckslagna över de tvångsdeporteringar som nu sker. De väntar på sin tur och litar snart inte på någon av oss eller på livet överhuvudtaget”.

Den starka engagemang för utsatta människor som finns hos Meta, Mats och Ingela förtjänar att få stöd och uppmuntran, inte minst från mitt eget parti (S).

Socialdemokraterna ska vara en kraft att räkna med när det gäller solidaritet och mänskliga rättigheter.

Karl Petersen

(Krönikan har publicerats i NSD 29/6)

Det finns knappast någon händelse eller tilldragelse i Knislinge som fått en så positiv uppmärksamhet och spridning som Wanås Konst har fått, en uppmärksamhet som i hög grad också spillt över på orten och hela kommunen.

Knislinge är en ort med fina historiska anor, inte minst är byns industrihistoria från förra seklet värd att minnas och vårdas. Själv minns jag Knislinge på sextiotalet, då ortens industrier stod på sin topp och gav arbete åt den bofasta befolkningen. När jag var ung i Knislinge var det full fart på strumpfabriken, skofabriken och blixtlåsfabriken. Anitastrumpan och Lejonskor var på den tiden starka varumärken som varje Knislingebo stolt pratade om. Idag finns inte dessa fabriker eller varumärken kvar. Numera pendlar de flesta i Knislinge till arbeten på näraliggande större orter.

Närheten till Wanås slott var också något som präglade mina år i byn. Inte minst den stora snapphaneeken i slottsskogen var en spännande sak som eggade fantasin, minns jag. Alla pratade om eken och själv läste jag om den i August Cederbergs historiska berättelser om Göingehövdingen, där slottet var skådeplatsen för dansk-svenska kriget och uppgörelsen med snapphanarna.

1987 – En milstolpe
Idag är Wanås mer känt för konsten än för snapphanarna och den gamla eken. Wanås har blivit ett välkänt varumärke i konstkretsar över hela världen. I år är det trettio år sedan konstutställningarna arrangerades för första gången. Det hela startade 1987 och de trettio åren är en milstolpe som är värd att fira.

Varje sommar när jag och min fru besöker vi Skåne, besöker vi Wanås Konst. Min avsikt med denna artikel är inte att recensera konstverken, utan bara att ge lite personliga tankar och reflexioner jag haft under alla de år jag besökt utställningarna.

Att Wanås Konst har blivit något enastående i sitt slag, är kanske inte något man går och tänker på varje dag. Det är alltid lätt att vänja sig vid det vi har runtomkring oss. Vi blir ofta hemmablinda, vi uppskattar inte det vi ser runt omkring oss och vi tar för givet att det vi har idag alltid ska finnas kvar.

Wanås Konst är något mycket stort och på alla sätt värd vår uppskattning. Framgångarna kan mätas på många sätt. När jag googlade på orden Konst och Wanås blev det 63 300 träffar. Man kan med stor trovärdighet påstå att Wanås Konst har satt både Sverige och Knislinge på den stora världskartan – något som vi alla kan vara stolta över.

Konst engagerar
Bra konst provocerar och engagerar. När Wanåsutställningen började för trettio år sedan hade kanske inte ortsborna någon större erfarenhet av konst och konstnärligt skapande, därför var en del kritiska till det de såg. Idag är det andra tongångar. Nu inser många att konsten blivit en naturlig del av Wanås. Ett välkommet inslag i bygden som kommit för att stanna.

Wanås Konst har genom åren omfattat hundratals skulpturer och installationer, konstverk som ställts ut i det anrika slottets gårdsbyggnader och i den omgivande bokskogen. Varje år tillkommer nya konstnärer och konstverk. En del av de utställda verket tas bort eftersom, men väldigt många verk har kommit för att stanna permanent. Vi som besökare kan år efter år njuta av nya konstverk och glädjas åt konstverk som funnits med sedan starten.

Många kommer till Wanås
De årliga vernissagen lockar stora skaror av journalister och kulturskribenter från hela världen. Från utställningarna författas hundratals artiklar och recensioner varje år, i alla sorters medier, lokala, nationella och internationella. Detta gör att Wanås Konst numera är ett välkänt begrepp över hela världen.

Men det är inte bara journalister som kommer, framförallt kommer tiotusentals turister och konstintresserade hit varje år. Många turistföretag, researrangörer och konstföreningar har ett besök på Wanås uppsatt på sin lista över de bästa besöksmålen. Konsten har blivit en stor turistmagnet för hela regionen.

Fina minnen
Jag minns med viss munterhet när den första utställningen visades 1987. På den tiden var nog inte konsthändelser något som Knislingebon i gemen var särskilt van vid eller ens intresserad av. När vi sommaren 1987 besökte mina föräldrar i byn, berättades det att en stor konstutställning visades på Wanås, det var så jag fick veta det första gången. Mina brorsbarn berättade för mig att ”dom har lagt ut en stor hög med pinnar i slottsparken”. Men denna hög med ”pinnar” var inte vad som helst, det var en installation med titeln Vassrugg skapat av Tomas Nordberg. Vassrugg finns inte längre kvar i parken, med det går att läsa om det i på nätet.

Ewa Hedkvist Petersen har fotograferat några av de permanenta konstverk på Wanås Konst. Håll tillgodo!

 

 

Ett konstverk som jag ofta återvänder till är La Collonne Terminée av Richard Nonas. Konstverket består av stenbumlingar utlagda i en rak linje. Detta konstverk var först utlagd på en öppen plats i parken, men sedan 1990 ligger det vackert inbäddad bland de höga träden. Dessa stenbumlingar är en av mina favoriter.

 

 

Även Pyramiden av Gunilla Bandolin är också ett verk jag tycker mycket om. Konstverket är uppfört 1990 och är skapat för att ses och upplevas med hela kroppen. Den är byggs med ett kors med trånga passager där kan man fritt passera genom. Att stå i mitten av pyramiden och ha siktlinje i fyra väderstreck ger en fin känsla.

 

 

Wanås av Per Kirkeby kom 1994. Konstverket är murat i rött tegel och placerad i en grön och öppen lund skogen. Det öppna konstverket tecknas vackert mot det gröna på marken och den blåa himmelen. Det murade konstverket är en utmärkt plats för den som behöver sitta en stund och bara tänka och filosofera.

 

 

 

Ann-Sofi Sidéns Fideikommissum från 2000 är en ”En kvinna som kastar vatten”, som det står det i presentationen av detta konstverk. Konstverket i brons är placerat vid slottsdammen alldeles intill stora rosa rhododendron. Konstverket är förmodligen ett av parkens mest fotograferade verk.

 

 

Jacob Dahlgrens Primary Structure 2011 är ett vackert konstverk som sätter färg på den vackra parken. Här får unga och gamla besökare klättra om de vill. På egen risk.

 

 

Wish Trees for Wanås av Yoko Ono. ”Skriv din önskan på en papperslapp och häng den på ett önsketräd”, står det i instruktionen till detta konstverk bestående av 14 äppelträd. Under årens lopp har besökarna hängt upp tusentals papperslappar med sina egna önskningar.

 

Wanås slott 2016

(Denna artikel har även publicerats i Knislinge Hembygdsförenings årsbok 2017)

Några sidor ur min bok Da capo (Black Island Books), apropå den pågående nomineringen till kommunalråd (S) i Luleå.

—

”I valet 1998 var det premiär för personvalet. Väljarna kunde sätta ett kryss framför en kandidat på valsedeln. Kandidater som fick tillräckligt många kryss flyttades högst upp på valsedeln.

Många etablerade politiker, inte minst i Socialdemokraternas inre krets, ansåg detta odemokratiskt. De tyckte att det var partiet, inte kandidaten, som skulle stå i centrum för valet. De ville behålla den gamla ordningen, att ett partimöte i god tid före valet skulle bestämma vem skulle stå överst på listan och bli nominerad till de tyngsta posterna.

Jag tyckte att personvalet var bra. Med personvalet kunde väljarna inte bara välja ett parti, utan också berätta vem de ville se på högre positioner i politiken. Vill väljarna välja både parti och kandidat på valdagen ska det få det. Det är helt enkelt en demokratisk rättighet.

Alla begriper väl att partierna inte alltid har förmågan att sätta de bästa kandidaterna högst på listan. Då kan väljarnas kryss vara ett bra sätt att rätta till detta.

Personvalet välkomnades av väljarna. Oväntat många som98 använde möjligheten att kryssa en kandidat.

Mer än 5 000 väljare kryssade mitt namn på valsedeln. Detta var både omtumlande och glädjande för mig personligen. Jag hade arbetat hårt för partiet och min egen kandidatur. Det stora stödet i personvalet innebar att jag kryssades upp till första plats i fullmäktige, efter att ha stått på tionde plats på valsedeln.

I efterdyningarna av valresultatet 1998 utsågs jag till kommunfullmäktiges ordförande, ett uppdrag som jag inte hade fått utan det stora genomslaget i personvalet. Man kan säga att väljarna handgripligen gav mig en stark politisk ställning i Luleås kommunpolitik.

Den stora personliga valsegern 1998 gjorde mig till kommunpolitiker på heltid. Det lade grunden till att jag efter ännu en personvalkampanj, i valrörelsen 2002, kunde väljas till kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd.

Utan personvalet hade jag inte kommit vidare inom politiken i Luleå. Jag hade inte kunnat fortsätta. Jag hade lämnat politiken.
—
För mig är partiet viktigt. Jag har varit aktiv i alla valrörelser sedan 1968. Jag har alltid ställt upp för socialdemokraternas politik och valprogram, och accepterat den plats på valsedeln som jag har blivit tilldelad av partiets nomineringsmöte.

Inför kommunvalet 1998, det första valet där personval var möjligt, tänkte jag annorlunda. Då gick jag till val på både Socialdemokraternas politik och min egen person. Då valde jag att bedriva en personvalskampanj för att komma högre upp på partiets fullmäktigelista i Luleå.
—
Redan 1996 meddelade Kjell Mickelsson, Luleås dåvarande socialdemokratiska ordförande i kommunstyrelsen, att han inte ställde upp för omval 1998. Diskussionerna om vem som skulle efterträda honom tog genast fart. Ulla Ölvebro, vice ordförande i kommunstyrelsen, ansågs självskriven som Kjells efterträdare på posten som första kommunalråd. Men vem skulle bli hennes parhäst?

På våren 1998 hade många av Luleås socialdemokratiska föreningar och SSU nominerat mig till kommunalråd. Dessutom hade jag vunnit partiets medlemsomröstning om vem som skulle nomineras till den lediga posten som kommunstyrelsens vice ordförande och kommunalråd.

Efter segern i medlemsomröstningen föreslog en enig valberedning mitt namn till den lediga kommunalrådsposten. Men på mötet som skulle fastställa nomineringen begärdes en sluten omröstning. Resultatet blev att jag petades ner till en ersättarplats i kommunstyrelsen.

Mötet placerade mig på tiondeplatsen på valsedeln – istället för den andraplats jag skulle ha fått om jag hade nominerats till kommunalråd. Resultatet av omröstningen blev en stor besvikelse för många på mötet. Även för mig.

Direkt efter nomineringsmötet övervägde jag att lägga av helt med politiken. Först hade jag fått flest nomineringar till kommunalrådsposten, sedan hade jag vunnit en omröstning bland alla medlemmar och dessutom blivit enhälligt föreslagen av valberedningen. Ändå valde mötet att säga nej till mig som kommunalråd. Det kändes motigt.

Efter nomineringsmötet fick jag stor positiv respons från mina vänner i partiet och av Luleåborna. Detta gjorde att jag, istället för att lägga av med politiken, bestämde mig för att fortsätta min väg mot kommunalrådsposten. Jag skulle starta en personvalskampanj för att bli uppflyttad högst upp på valsedeln. Kampanjen skulle jag bedriva i fullt samförstånd med min socialdemokratiska förening, Stadsviken/Malmudden.

Att ställa upp i en personvalskampanj är ingenting man gör på egen hand, särskilt inte om ens kandidatur är kontroversiell och ifrågasatt i partiet. Det behövs en rejäl uppbackning från personer runt omkring som uppmuntrar och stöttar. Man måste ha många supportrar och man måste vara väl förankrad i sin egen politiska förening.

Här är några personer som var särskilt viktiga för min personvalskampanj:
—
Sven Köhler var min störste stöttepelare och mentor. Det var han som fick mig att ta första steget mot kommunalrådsposten i Luleå.

En vårdag 1997, när kommunalrådet Kjell Mickelsson hade meddelat att han inte ställde upp för omval 1998, kom Sven Köhler upp på mitt kontor på HSB för att prata med mig om politiken i Luleå.

– Jag skulle önska att du ställer upp som nästa kommunalråd i Luleå, sa han.

Sven var inte den enda som uppmanade mig att kandidera, men det var hans ord som vägde tyngst. Sven var Luleås ledande politiker mellan 1971 och 1986 och ihågkommen som ett kommunalråd det hade gått bra för. Han var med om starten av Luleå tekniska högskola och han lyckades förvandla de negativa konsekvenserna av Stålverk 80-kraschen till något positivt.

Sven Köhler var en politiker som månade om kulturen och idrotten. Han var med och byggde upp den kommunala musikskolan i Luleå. Han tog första spadtaget när Norrbottensteatern byggdes i Norra hamn och han låg bakom beslutet att bygga Arcushallen.

När Sven var kommunalråd ökade Luleås befolkning. Det byggdes nya bostadsområden, skolor och centrumanläggningar. Bland annat på Hertsön, Porsön och Björkskatan.

Vid flera tillfällen under Sven Köhlers kommunalrådstid var byggandet av ett konserthus uppe till politisk diskussion. Konserthuset blev aldrig förverkligat under hans tid, men Sven ville absolut att Luleå skulle få sitt konserthus och gav aldrig upp arbetet för detta. Om jag blev vald till kommunalråd ville han att jag skulle verka för att konserthuset blev byggt.

Under hela valrörelsen höll Sven ständig kontakt med mig. Han ringde och gav mig råd. När det var tungt kunde jag, när som helst på dygnet, ringa och prata med honom. Han kom ofta till valstugan när jag var där. Vi pratade om politik och om ditt och datt.

Sven var en politisk profil med stor pondus. Stödet han gav mig var ovärderligt.

Förutom Sven Köhler fanns det flera andra som uppmuntrade mig att kandidera till kommunalrådsposten. En av de första som förde frågan på tal var Tomas Östling. Han hade tidigare jobbat i Hyresgäströrelsen i Luleå men var nu chef för HSB i Västerås.

I samband med en HSB-middag på Luleå Stadshotell lyfte Tomas tanken att jag skulle engagera mig i kommunpolitiken i Luleå. Själv var han, vid sidan om sitt HSB-jobb, ordförande i Västerås arbetarkommun.

Tomas följde allt som hände i Luleå och tyckte att jag skulle försöka bli nominerad till kommunalråd. Han släppte aldrig tanken på min nominering. Han hörde av sig flera gånger för att höra hur jag tänkte göra. När jag så småningom blev vald till kommunalråd var han en av de första att gratulera.
—
Under nomineringsperioden våren 1998 fick jag massor av stöd från olika håll. Från SSU stöddes jag aktivt av bland andra Annica Berg, Ann Gustafsson, Annica Sandström, Madelene Nyström, Eva Persson Sellin (som nu heter Nordmark), Eva och Niklas Nordström och Fredrik Lundh.

Många aktiva socialdemokrater och andra profiler i Luleå stödde mig också helhjärtat. Bland dessa fanns Majvor Larsson Müller, Lisbeth Hällgren, Gunilla Sandström, Marianne Öqvist, Svante Lindqvist, Gunnar Sundström, Sven-Ove Nordlund, Alvar Lindkvist, Sigfrid Andersson, Stig Granlund, Carl-Gustaf Carlsson, Omar Jacobsson, Thomas Westman, Hans Palmgren, Ingvar Edelsvärd, Björn Bäck, Rolf Kjell, Gunnar Gabrielsson, Gunnar Lassinatti med flera.

Utan Sven Köhler och alla andra som rakryggat stöttade mig hade jag aldrig orkat fullfölja min personvalskampanj.”