Författare: Karl Petersen

Projektet BeChange i Luleå (som jag deltar i) har fått mig att reflektera över klimatfrågorna och om hur vi lever våra liv.

I förra veckan hörde jag Gunnar Westrin från Råneå berätta om dagsländans liv. Gunnar är känd för sina många fiskeberättelser, bland annat från Råneälven.

Dagsländan lever sin mesta tid, ett år eller mer under vattnet. Sedan den börjat flyga som fulländad slända har den bara några timmar eller högst några dagar kvar av sitt liv. Dagsländan har ingen mun eller inälvor. Den lever bara tills den hunnit para sig och lagt sina ägg. Sedan dör den och blir mat till fiskarna i älven.

Dagsländan är en omistlig del av naturen, utan vilken naturens kretslopp inte skulle fungera. Om dagsländorna i Råneälven dör ut, försvinner också älvens fisk på sikt.

Gunnar Westrins berättelse om dagsländans liv, bör ger oss en tankeställare om vårt eget liv här på jorden. Vi människor lever som regel långa liv och ofta i bästa välmåga, ett förhållande som vi kanske tar för givet.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer har ihärdigt varnat för att vår civilisation är på väg åt fel håll när det gäller hur vi handskas med naturen och jordens resurser.

Vi som lever i Norrbotten är ett världens rikaste folk när det gäller närheten till naturen. Vi älskar våra fjäll, skogar och älvar och för oss är dessa element rikedomar som vi inte vill mista.

Är vi som medborgare i Norrbotten tillräckligt varsamma om vår miljö? Är vi som väljare tydliga nog mot våra politiker? Är vi beredda att ta ett gemensamt ansvar för klimatfrågorna?

Om vi tvivlar på hur vi ska svara på dessa frågor, är det hög tid att vi tar oss själv i kragen. BeChange!

Ur krönikan publicerad i NSD den 9 mars

Roger Norén på Studio Acusticum i Piteå driver ett projekt som går ut på att alla människor ska ha rätt till kultur. Häromdagen träffade jag honom och Ulrika Lind från Kulturarenan.se. Jag blev helt entusiastisk. Detta kulturprojekt är något som Region Norrbotten och Norrbottens kommuner borde ha mycket nytta av.

Kulturarenan handlar om att sprida kulturen via det digitala nätet. Målet är att kulturen ska nå alla, även dem som finns inom sjukvårdens och omsorgens väggar.

Kulturarenan arbetar för att även de människor som inte kan uppleva kulturen i konserthus och teatersalonger, ska få tillgång till den genom TV och dataskärmar. Ett fint mål och en utmärkt idé. Alla människor behöver kultur!
Karl Petersen

Krönikan publicerad i NSD den 9 mars

 

När man är frilansande pensionär får man tid att följa politiken från sidan. Nu är jag inte längre aktiv politiskt, men jag har inte slutat att reflekterar över det jag ser.

Det mesta som sker är positivt, men det finns mycket som kan bli bättre och som förtjänar uppmärksammas mer i det politiska samtalet.

För våra barns skull måste vi bli bättre på miljöfrågorna. Om vi som lever idag tar ut mer resurser av jorden än den tål, kommer detta att drabba kommande generationer. Och om vi inte förmår att minska utsläppen av koldioxid hotas klimatet i världen.

De största utsläppen kommer från transporter och industri och glädjande nog börjar det tas initiativ i frågan. Snart startar ett stort projekt för att skapa en koldioxidfri industri. Det är SSAB, LKAB och Vattenfall som i samarbete med Energimyndigheten finansierar projektet.

Målet är att hitta ett sätt att tillverka stål utan att kol används. Kol ska bytas ut mot vätgas, en gas som inte släpper ut koldioxid.

Eftersom SSAB, LKAB och Vattenfall har sina rötter i Norrbotten, är det naturligt att detta viktiga projektarbete bedrivs i Norrbotten. Här finns all önskvärd kompetens. Luleå tekniska universitet tillsammans men kompetensen inom industrin i Norrbotten kan skapa en forskning värd namnet på detta område.

Men det är inte bara industrin som släpper ut koldioxid. Vi människor bidrar också med utsläpp när vi äter, när vi bor och när vi reser.

Förra sommaren anmälde jag mig till projektet BeChange, ett projekt som handlar om hur vi kan bli mer klimatsmarta. I BeChange har jag fått nya insikter om hur jag själv kan bidra till minskade utsläpp och därmed också minska hoten mot vårt klimat. Alla borde gå med i BeChange.

 

 

Roger Norén på Studio Acusticum i Piteå driver ett projekt som går ut på att alla människor ska ha rätt till kultur. Häromdagen träffade jag honom och Ulrika Lind från Kulturarenan.se. Jag blev helt entusiastisk. Detta kulturprojekt är något som Region Norrbotten och Norrbottens kommuner borde ha mycket nytta av.

Kulturarenan handlar om att sprida kulturen via det digitala nätet. Målet är att kulturen ska nå alla, även dem som finns inom sjukvårdens och omsorgens väggar.

Kulturarenan arbetar för att även de människor som inte kan uppleva kulturen i konserthus och teatersalonger, ska få tillgång till den genom TV och dataskärmar. Ett fint mål och en utmärkt idé. Alla människor behöver kultur!
Karl Petersen

Ett nytt år är här och vi ska blicka framåt mot nya drömmar och förhoppningar. Men vi ska också titta tillbaka på det som varit. Att minnas är viktigt om vi vill uppfylla våra drömmar.

Under det år som gått har många människor tvingats fly från krig och konflikter. Människor flyr för att de hotas till livet i sitt eget land. Deras enda önskan är att få leva ett liv med trygghet och människovärde. Sorgligt nog möts de som flyr ofta av bristande respekt.

Alla människor behöver få känna respekt för sitt människovärde. Det är bara att gå till sig själv. Vi vill alla ha respekt för den vi är. Och vi måste också visa andra respekt, så enkelt är det.

När jag var barn gjorde min familj också en resa för att få ett bättre liv. Efter andra världskriget var det svårt i Danmark. Min far var lantarbetare och tiderna efter kriget var tunga. Far drömde om att vi skulle emigrera till Kanada.

Den långa flytten till Kanada blev dock aldrig av. Men det blev flytt ändå, till Sverige. Far läste i en annons i Jyllands-Posten, att en skånsk bonde sökte säsongsarbetare till sina betodlingar. Han cyklade hela vägen till Sverige, och efter detta tillfälliga påhugg på de skånska betfälten fick far fast anställd som lantarbetare på gården.

Den 11 mars 1955 kom min familj till Sverige. I Sverige fick far avtalsenlig lön och mor fick säsongsarbete på betfälten och egen lön, därtill fick hon barnbidrag för oss fem barn. Det var ganska tufft för mor och far att starta om i ett nytt land, men det gick bra.
Vi möttes alltid med respekt och människovärde. Vi fick ett fint liv och min mor sa ofta att Sverige var ett fint land att komma till.

De senaste året har människor i tiotusental flytt till vårt land. De som kommit har drömt om ett bättre land att leva i. Alla som kommit har inte mötts med värdighet och respekt, men det finns fina exempel också: Jag tänker på det arbete som gjordes av Refugees Welcome, ett mottagande av flyktingar som på alla sätt utstrålade människovärde. Deras arbete minns jag med värme i hjärtat.

För många människor har Sverige och världen blivit en hårdare plats att leva på. Att det blivit så är svårt att ta in.

För bara drygt hundra år sedan utvandrade mer än en miljon svenskar till Amerika. De lämnade inte Sverige för att det var krig här, de lämnade för att få en framtid fri från svält och fattigdom. Har vi glömt det?

Karl Petersen jan 2017

Årets produktion 2016, finns på adlibris.com

Song for Mirka, av Mirka Siwek

 

Hello Mr. Mayor, av Gunnel Vidén

 

En rutig zebra, av Tommy Eriksson

 

Kråkdansarens resa, av Mats B Emanuelsson