Hej!
Jag heter Karl Petersen. Mellan 2003 och 2013 var jag Luleås kommunalråd. Nu är jag pensionär och äger förlaget Ordfirman. Förlaget vänder sig till författare från Norrbotten som skriver om musik och kultur. Ordfirman slåss för kulturen.
Min mor Olga föddes i Hjørring 1918, i en familj med femton barn. Hon gick fyra år i skola, men drömde om att få gå i hushållsskola. När hon var 12 år fick hon anställning som piga hos en familj. Årslönen var 35 kronor plus mat och husrum.
Mor flyttade omkring som piga i olika familjer och fick också prova på att arbeta i torvmosse, i affär och på café. Det var på caféet i Storskoven som hon 1943 träffade min far.
Mor och far gifte sig 1944. Under de tio första åren av sitt äktenskap flyttade de omkring på nio olika gårdar. Under denna tid födde mor fem barn.
Mor var lantarbetarfru hela livet. Hon var hemmafru men så fort tillfälle gavs tog hon extrajobb på gårdarna. Hon mjölkade kor och diskade mjölkkannor, hon arbetade i betfälten och i potatisplockningen. De sista åren städade hon missionshuset i Hjärsåslilla.
Mor dog i Knislinge i augusti 2008. Hon blev 90 år.
Alla politiker borde tänka att varje dag är en valdag. Då skulle de folkvalda skapa ett samtalsklimat med medborgarna som skulle fungera på riktigt. Men om varje dag ska bli en valdag, behövs det också medborgare som tar ställning i politiska frågor och som vågar säga ifrån.
Att våga säga ifrån har varit ett kännetecken i debatten om framtidens skola i Luleå. I denna debatt har det folkliga engagemanget varit stort, vilket är glädjande. De som engagerat sig har skapat något av en ny rörelse i Luleå – en folkrörelse för skolan.
Det folkliga engagemanget i Luleå bådar gott inför framtiden. Vår kommun blir mycket bättre om många människor vill vara med och utveckla den.
Det viktigaste med skoldebatten i Luleå, är att den har visat att det lönar sig att säga ifrån. När skolpolitikerna i förra veckan ändrade sig och stoppade förslaget att stänga skolorna i Klöverträsk och Vitå, var detta en seger för både skolan och demokratin.
Det är på sin plats att gratulera alla de föräldrar och barn som kämpat för sina skolor. Men ännu är kanske inte sista ordet sagt i skolfrågan. Diskussionen fortsätter och det blir spännande att se vad som händer framöver. Med ett fortsatt engagemang och bra argument, kan kanske ännu fler skolor i Luleås stadsdelar räddas undan nedläggning.
Hur beslutet om framtidens skola än slutar, känns det tryggt att veta att medborgarna i Luleå aldrig tvekar att säga vad de tycker. Att säga sin mening är en av demokratins grundstenar.
Till sist något helt annat; I Bodens börjar det hända saker. Jag läste på Facebook att Bodens kommun ska ha en egen bokmässa den 2-4 september i år. Bodens bokmässa har döpts till Eyvind, ett namn den fått efter stadens egen Nobelpristagare i litteratur, Eyvind Johnson.
Bokmässor är viktiga händelser. De brukar locka många besökare och de ökar intresset för boken och läsandet. Många Bodenbor har under årens lopp besökt bokmässan Bok & Bild i Luleå. Nu kan vi Luleåbor återgälda med att besöka Bokmässan Eyvind i Boden. Det blir fint.
Haparandas konsthall visar just nu utställningen Kära Moln – en postum utställning av Jonatan Henriksson. Jonatan var en ung kille som verkligen ville bli konstnär. Han gick två år på Konstlinjen i Sunderbyn. Trots att han inte blev mer än 23 år hann han med att skapa konst som berör. Utställningen visas till den 11 mars. Kära Moln är absolut värt ett besök.
Förslaget om framtidens skola i Luleå har lett till en glödhet debatt. Många har deltagit i debatten och en samordningsgrupp har bildats av föräldrarna i de skolor som hotas av nedläggning. Samordningsgruppen har blivit som en ny folkrörelse för skolan i Luleå.
En engagerad debatt är ett friskhetstecken. När många vill vara med och påverka de kommunala beslutet är detta mycket hoppfullt. Aktiva medborgare är en garanti för att vårt samhälle ska vara till för alla. Det fria ordet, och modet att använda det, är en av demokratins viktigaste grundpelare.
Många röster har höjts för att beslutsfattarna inte ska gå för hårt fram mot skolor som idag fungerar bra. Flera har sagt att skolan är byns och stadsdelens viktigaste mötesplats. Jag håller verkligen med.
Många skolor fungerar idag som ett nav kring vilket det mesta i samhället kretsar, inte minst gäller detta på landsbygden. Därför är det jättebra att föräldrar och barn i Klöverträsk, Vitå, Svartöstan och andra områden står upp för sin skola. De kämpar för att skolan ska fortsätta vara hjärtat i deras by och stadsdel.
När skolförslaget inom kort ska upp till beslut, har politikerna chansen att visa att de verkligen lyssnat på de argument som kommit fram i debatten. Därmed inte sagt att allt i skolans värld behöver vara som idag, men det är viktigt att vi slår vakt om det inom skolan som idag fungerar väl
Låt oss hoppas att politikerna verkligen ”lagt örat mot marken” och lyssnat på medborgarna, när beslut om framtidens skola i Luleå ska klubbas.
Till sist: I lördags var jag och min dotter Åsa på konsert med The Magnettes på Fotografiska i Stockholm. Att vi hamnade på Fotografiska denna lördag var en ren tillfällighet, jag hade fått en inbjudan från vännerna på Facebook. Det var tur att vi gick dit. Vi fick vara med om en konsert, vars musik och texter (och mellansnack) kunde få vilket norrbottniskt hjärta som helst att smälta.
Första gången jag såg denna grupp var på Strandscenen på Musikens Makt för snart fem år sedan. Då var de en duo och kallade sig för Sanna & Rebecca. Nu är The Magnettes en trio, bestående av Sanna Kalla och Rebecca Digervall från Pajala och Tomas Bäcklund Thuneström, från Boden/Luleå.
The Magnettes är musiker som håller på att bli mycket meriterade. De utstrålar glädje och de älskar sin musik. I slutet av februari kommer de ut med sin nästa singel. Den ska jag köpa.
Kulturcentrum Ebeneser i Luleå är en kulturell mötesplats som på nytt dykt upp som en populär scen för kulturälskare, detta efter nio år i malpåse. Gamla Ebeneser stängdes i samband med att kulturverksamheten flyttade till Kulturens hus.
Sedan Kulturens hus slog upp portarna 2007, har efterfrågan på kultur ständigt ökat. Det är sant att kultur föder kultur, det ser vi inte minst i Luleå där konsertpubliken mångdubblats sedan kulturhuset invigdes.
Det är glädjande att musikutbudet ökar, men det innebär samtidigt ett växande behov av musik- och kulturscener.
Att satsa på kulturen är alltid en klok investering, därför är det utmärkt att politikerna beslutat att Ebeneser ska återuppstå som kulturscen.
Det är ingen tvekan om att nya Ebeneser behövs. Den drivs av föreningar i samverkan och blir därmed både ett komplement och ett alternativ till andra scener i Luleå.
På kort tid har Ebeneser blivit en omtyckt och spännande kulturell mötesplats och musikalisk scen.
Just på Ebeneser bjöds det på jazz i mellandagarna och jag hade nöjet att vara där. De som stod för arrangemanget var föreningen Lördagsjazz i Luleå och Footprints Jazzclub. Annandagen blev en jazzkväll av bästa klass, en magisk upplevelse faktiskt.
På scenen fanns flera musiker jag kände sedan tidigare, Dan Johansson, Anna Morin med flera, men det var de unga musikerna det lyste mest om: Per Ödberg gitarr, Björn Johansson piano, Petter Olofsson bas, Filip Olofsson trummor och Lars Ullberg Trombon.
De fem unga musikerna är före detta AYJO-musiker. Arctic Youth Jazz Orchestra skapades av Norrbottensmusiken och landstinget för snart tjugo år sedan. AYJO är en mötesplats där Norrbottens unga musiker möter sina mentorer – musikerna i Norrbotten Big Band.
Medlemmarna är mellan 14 och 21 år och rekryteras från kulturskolorna i Norrbotten. Verksamheten pågår år efter år och nya unga musiker rekryteras hela tiden.
De spelar på jazzfestivaler, gör radioprogram, spelar in CD-skivor och turnerar med Norrbotten Big Band. 2013 blev AYJO svenska mästare i ungdomsstorband.
Efter att ha lyssnat till de unga musikerna på Ebeneser, har jag förstått att AYJO är det bästa i sitt slag i Sverige, åtminstone vad gäller unga musikers framtid inom jazz och storband.
Arctic Youth Jazz Orchestra är en unik satsning som förtjänar att uppmärksammas vida omkring. Det är ingen tillfällighet att AYJO skrivs med stora bokstäver.
Om jag fick önska något inför det nya året, skulle jag önska att 2016 blev konstens år i Norrbotten. Vi säger ofta att konsten betyder mycket i våra liv, något som säker många av läsarna håller med om. Men utan konstnärer finns det inte mycket konst att uppleva.
Därför är den kanske allra viktigaste faktorn för konsten, att det finns goda arbetsmöjligheter för våra konstnärer, professionella såväl som amatörer.
Runtom i Norrbotten händer det en hel del spännande på konstområdet. Havremagasinet i Boden är en permanent konsthall som kommit till under senare år. I Piteå har kommunen nyligen öppnat Kaleido, en ny mötesplats för konst och kultur. I Vitsaniemi planerar eldsjälen Gunhild Stensmyr för Konsthall Tornedalen. I Kiruna närmar sig byggstarten för Konstmuseum i Norr, ett konstmuseum för hela Norrbotten som ska byggas ihop med Kirunas nya stadshus.
I Luleå är Konsthallen i Kulturens hus, Norrbottens museum och landstingshuset stora mötesplatser för konsten, men här finns också andra spännande gallerier.
Galleri Syster är ett konstnärsdrivet galleri som bygger på feministisk grund. Galleriet har inte varit igång så många år, men har redan skapat sig ett namn inom Luleås konstvärld, inte minst när det gäller de unga talangerna. Under sina vingar har Syster även skapat Galleri Lillasyster, detta för att ge plats åt de riktigt unga konstnärerna.
Galleri Lindbergs konst & ram är ett galleri som på allvar dykt upp på Luleås konsthimmel, ett fint komplement till övriga gallerier i Luleå. Galleriet är privatägt och drivs av Helene Lindberg och kombineras med hennes butik för konst och ramar.
Konstnärernas Kollektiv Verkstad, KKV, och Kilen Art Group är viktiga utvecklingscentrum för konst som drivs av konstnärerna själva.
Kulturakuten i Luleå bedriver ingen egen utställningsverksamhet, men förtjänar ändå att nämnas i detta sammanhang. På Kulturakuten verkar ett femtontal konstnärer, författare, skulptörer med flera i ett arbete som bryggar över gränserna mellan olika kulturformer.
Konsten har en stark ställning i Norrbotten idag, men den behöver stärkas ytterligare. Inför det nya året önskar jag att politikerna i våra kommuner och landstinget ännu mer än nu vågar stå upp för kulturens och konsten värde.
Utan kulturen stannar Norrbotten.
Till sist: Grattis Lule Stassteater som i år fyller fyrtio år. Grattis Tornedalsteatern som i förra veckan fick NSDs kulturpris. Grattis Sven Teglund som blir representerad på Liljevalchs vårsalong 2016.
