Ur mina memoarer

Några sidor ur min bok Da capo (Black Island Books), apropå den pågående nomineringen till kommunalråd (S) i Luleå.

”I valet 1998 var det premiär för personvalet. Väljarna kunde sätta ett kryss framför en kandidat på valsedeln. Kandidater som fick tillräckligt många kryss flyttades högst upp på valsedeln.

Många etablerade politiker, inte minst i Socialdemokraternas inre krets, ansåg detta odemokratiskt. De tyckte att det var partiet, inte kandidaten, som skulle stå i centrum för valet. De ville behålla den gamla ordningen, att ett partimöte i god tid före valet skulle bestämma vem skulle stå överst på listan och bli nominerad till de tyngsta posterna.

Jag tyckte att personvalet var bra. Med personvalet kunde väljarna inte bara välja ett parti, utan också berätta vem de ville se på högre positioner i politiken. Vill väljarna välja både parti och kandidat på valdagen ska det få det. Det är helt enkelt en demokratisk rättighet.

Alla begriper väl att partierna inte alltid har förmågan att sätta de bästa kandidaterna högst på listan. Då kan väljarnas kryss vara ett bra sätt att rätta till detta.

Personvalet välkomnades av väljarna. Oväntat många som98 använde möjligheten att kryssa en kandidat.

Mer än 5 000 väljare kryssade mitt namn på valsedeln. Detta var både omtumlande och glädjande för mig personligen. Jag hade arbetat hårt för partiet och min egen kandidatur. Det stora stödet i personvalet innebar att jag kryssades upp till första plats i fullmäktige, efter att ha stått på tionde plats på valsedeln.

I efterdyningarna av valresultatet 1998 utsågs jag till kommunfullmäktiges ordförande, ett uppdrag som jag inte hade fått utan det stora genomslaget i personvalet. Man kan säga att väljarna handgripligen gav mig en stark politisk ställning i Luleås kommunpolitik.

Den stora personliga valsegern 1998 gjorde mig till kommunpolitiker på heltid. Det lade grunden till att jag efter ännu en personvalkampanj, i valrörelsen 2002, kunde väljas till kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd.

Utan personvalet hade jag inte kommit vidare inom politiken i Luleå. Jag hade inte kunnat fortsätta. Jag hade lämnat politiken.

För mig är partiet viktigt. Jag har varit aktiv i alla valrörelser sedan 1968. Jag har alltid ställt upp för socialdemokraternas politik och valprogram, och accepterat den plats på valsedeln som jag har blivit tilldelad av partiets nomineringsmöte.

Inför kommunvalet 1998, det första valet där personval var möjligt, tänkte jag annorlunda. Då gick jag till val på både Socialdemokraternas politik och min egen person. Då valde jag att bedriva en personvalskampanj för att komma högre upp på partiets fullmäktigelista i Luleå.

Redan 1996 meddelade Kjell Mickelsson, Luleås dåvarande socialdemokratiska ordförande i kommunstyrelsen, att han inte ställde upp för omval 1998. Diskussionerna om vem som skulle efterträda honom tog genast fart. Ulla Ölvebro, vice ordförande i kommunstyrelsen, ansågs självskriven som Kjells efterträdare på posten som första kommunalråd. Men vem skulle bli hennes parhäst?

På våren 1998 hade många av Luleås socialdemokratiska föreningar och SSU nominerat mig till kommunalråd. Dessutom hade jag vunnit partiets medlemsomröstning om vem som skulle nomineras till den lediga posten som kommunstyrelsens vice ordförande och kommunalråd.

Efter segern i medlemsomröstningen föreslog en enig valberedning mitt namn till den lediga kommunalrådsposten. Men på mötet som skulle fastställa nomineringen begärdes en sluten omröstning. Resultatet blev att jag petades ner till en ersättarplats i kommunstyrelsen.

Mötet placerade mig på tiondeplatsen på valsedeln – istället för den andraplats jag skulle ha fått om jag hade nominerats till kommunalråd. Resultatet av omröstningen blev en stor besvikelse för många på mötet. Även för mig.

Direkt efter nomineringsmötet övervägde jag att lägga av helt med politiken. Först hade jag fått flest nomineringar till kommunalrådsposten, sedan hade jag vunnit en omröstning bland alla medlemmar och dessutom blivit enhälligt föreslagen av valberedningen. Ändå valde mötet att säga nej till mig som kommunalråd. Det kändes motigt.

Efter nomineringsmötet fick jag stor positiv respons från mina vänner i partiet och av Luleåborna. Detta gjorde att jag, istället för att lägga av med politiken, bestämde mig för att fortsätta min väg mot kommunalrådsposten. Jag skulle starta en personvalskampanj för att bli uppflyttad högst upp på valsedeln. Kampanjen skulle jag bedriva i fullt samförstånd med min socialdemokratiska förening, Stadsviken/Malmudden.

Att ställa upp i en personvalskampanj är ingenting man gör på egen hand, särskilt inte om ens kandidatur är kontroversiell och ifrågasatt i partiet. Det behövs en rejäl uppbackning från personer runt omkring som uppmuntrar och stöttar. Man måste ha många supportrar och man måste vara väl förankrad i sin egen politiska förening.

Här är några personer som var särskilt viktiga för min personvalskampanj:

Sven Köhler var min störste stöttepelare och mentor. Det var han som fick mig att ta första steget mot kommunalrådsposten i Luleå.

En vårdag 1997, när kommunalrådet Kjell Mickelsson hade meddelat att han inte ställde upp för omval 1998, kom Sven Köhler upp på mitt kontor på HSB för att prata med mig om politiken i Luleå.

– Jag skulle önska att du ställer upp som nästa kommunalråd i Luleå, sa han.

Sven var inte den enda som uppmanade mig att kandidera, men det var hans ord som vägde tyngst. Sven var Luleås ledande politiker mellan 1971 och 1986 och ihågkommen som ett kommunalråd det hade gått bra för. Han var med om starten av Luleå tekniska högskola och han lyckades förvandla de negativa konsekvenserna av Stålverk 80-kraschen till något positivt.

Sven Köhler var en politiker som månade om kulturen och idrotten. Han var med och byggde upp den kommunala musikskolan i Luleå. Han tog första spadtaget när Norrbottensteatern byggdes i Norra hamn och han låg bakom beslutet att bygga Arcushallen.

När Sven var kommunalråd ökade Luleås befolkning. Det byggdes nya bostadsområden, skolor och centrumanläggningar. Bland annat på Hertsön, Porsön och Björkskatan.

Vid flera tillfällen under Sven Köhlers kommunalrådstid var byggandet av ett konserthus uppe till politisk diskussion. Konserthuset blev aldrig förverkligat under hans tid, men Sven ville absolut att Luleå skulle få sitt konserthus och gav aldrig upp arbetet för detta. Om jag blev vald till kommunalråd ville han att jag skulle verka för att konserthuset blev byggt.

Under hela valrörelsen höll Sven ständig kontakt med mig. Han ringde och gav mig råd. När det var tungt kunde jag, när som helst på dygnet, ringa och prata med honom. Han kom ofta till valstugan när jag var där. Vi pratade om politik och om ditt och datt.

Sven var en politisk profil med stor pondus. Stödet han gav mig var ovärderligt.

Förutom Sven Köhler fanns det flera andra som uppmuntrade mig att kandidera till kommunalrådsposten. En av de första som förde frågan på tal var Tomas Östling. Han hade tidigare jobbat i Hyresgäströrelsen i Luleå men var nu chef för HSB i Västerås.

I samband med en HSB-middag på Luleå Stadshotell lyfte Tomas tanken att jag skulle engagera mig i kommunpolitiken i Luleå. Själv var han, vid sidan om sitt HSB-jobb, ordförande i Västerås arbetarkommun.

Tomas följde allt som hände i Luleå och tyckte att jag skulle försöka bli nominerad till kommunalråd. Han släppte aldrig tanken på min nominering. Han hörde av sig flera gånger för att höra hur jag tänkte göra. När jag så småningom blev vald till kommunalråd var han en av de första att gratulera.

Under nomineringsperioden våren 1998 fick jag massor av stöd från olika håll. Från SSU stöddes jag aktivt av bland andra Annica Berg, Ann Gustafsson, Annica Sandström, Madelene Nyström, Eva Persson Sellin (som nu heter Nordmark), Eva och Niklas Nordström och Fredrik Lundh.

Många aktiva socialdemokrater och andra profiler i Luleå stödde mig också helhjärtat. Bland dessa fanns Majvor Larsson Müller, Lisbeth Hällgren, Gunilla Sandström, Marianne Öqvist, Svante Lindqvist, Gunnar Sundström, Sven-Ove Nordlund, Alvar Lindkvist, Sigfrid Andersson, Stig Granlund, Carl-Gustaf Carlsson, Omar Jacobsson, Thomas Westman, Hans Palmgren, Ingvar Edelsvärd, Björn Bäck, Rolf Kjell, Gunnar Gabrielsson, Gunnar Lassinatti med flera.

Utan Sven Köhler och alla andra som rakryggat stöttade mig hade jag aldrig orkat fullfölja min personvalskampanj.”

Om en dagsländas liv

Projektet BeChange i Luleå (som jag deltar i) har fått mig att reflektera över klimatfrågorna och om hur vi lever våra liv.

I förra veckan hörde jag Gunnar Westrin från Råneå berätta om dagsländans liv. Gunnar är känd för sina många fiskeberättelser, bland annat från Råneälven.

Dagsländan lever sin mesta tid, ett år eller mer under vattnet. Sedan den börjat flyga som fulländad slända har den bara några timmar eller högst några dagar kvar av sitt liv. Dagsländan har ingen mun eller inälvor. Den lever bara tills den hunnit para sig och lagt sina ägg. Sedan dör den och blir mat till fiskarna i älven.

Dagsländan är en omistlig del av naturen, utan vilken naturens kretslopp inte skulle fungera. Om dagsländorna i Råneälven dör ut, försvinner också älvens fisk på sikt.

Gunnar Westrins berättelse om dagsländans liv, bör ger oss en tankeställare om vårt eget liv här på jorden. Vi människor lever som regel långa liv och ofta i bästa välmåga, ett förhållande som vi kanske tar för givet.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer har ihärdigt varnat för att vår civilisation är på väg åt fel håll när det gäller hur vi handskas med naturen och jordens resurser.

Vi som lever i Norrbotten är ett världens rikaste folk när det gäller närheten till naturen. Vi älskar våra fjäll, skogar och älvar och för oss är dessa element rikedomar som vi inte vill mista.

Är vi som medborgare i Norrbotten tillräckligt varsamma om vår miljö? Är vi som väljare tydliga nog mot våra politiker? Är vi beredda att ta ett gemensamt ansvar för klimatfrågorna?

Om vi tvivlar på hur vi ska svara på dessa frågor, är det hög tid att vi tar oss själv i kragen. BeChange!

Kulturarenan

Ur krönikan publicerad i NSD den 9 mars

Roger Norén på Studio Acusticum i Piteå driver ett projekt som går ut på att alla människor ska ha rätt till kultur. Häromdagen träffade jag honom och Ulrika Lind från Kulturarenan.se. Jag blev helt entusiastisk. Detta kulturprojekt är något som Region Norrbotten och Norrbottens kommuner borde ha mycket nytta av.

Kulturarenan handlar om att sprida kulturen via det digitala nätet. Målet är att kulturen ska nå alla, även dem som finns inom sjukvårdens och omsorgens väggar.

Kulturarenan arbetar för att även de människor som inte kan uppleva kulturen i konserthus och teatersalonger, ska få tillgång till den genom TV och dataskärmar. Ett fint mål och en utmärkt idé. Alla människor behöver kultur!
Karl Petersen

En krönika om miljö och kultur

Krönikan publicerad i NSD den 9 mars

 

När man är frilansande pensionär får man tid att följa politiken från sidan. Nu är jag inte längre aktiv politiskt, men jag har inte slutat att reflekterar över det jag ser.

Det mesta som sker är positivt, men det finns mycket som kan bli bättre och som förtjänar uppmärksammas mer i det politiska samtalet.

För våra barns skull måste vi bli bättre på miljöfrågorna. Om vi som lever idag tar ut mer resurser av jorden än den tål, kommer detta att drabba kommande generationer. Och om vi inte förmår att minska utsläppen av koldioxid hotas klimatet i världen.

De största utsläppen kommer från transporter och industri och glädjande nog börjar det tas initiativ i frågan. Snart startar ett stort projekt för att skapa en koldioxidfri industri. Det är SSAB, LKAB och Vattenfall som i samarbete med Energimyndigheten finansierar projektet.

Målet är att hitta ett sätt att tillverka stål utan att kol används. Kol ska bytas ut mot vätgas, en gas som inte släpper ut koldioxid.

Eftersom SSAB, LKAB och Vattenfall har sina rötter i Norrbotten, är det naturligt att detta viktiga projektarbete bedrivs i Norrbotten. Här finns all önskvärd kompetens. Luleå tekniska universitet tillsammans men kompetensen inom industrin i Norrbotten kan skapa en forskning värd namnet på detta område.

Men det är inte bara industrin som släpper ut koldioxid. Vi människor bidrar också med utsläpp när vi äter, när vi bor och när vi reser.

Förra sommaren anmälde jag mig till projektet BeChange, ett projekt som handlar om hur vi kan bli mer klimatsmarta. I BeChange har jag fått nya insikter om hur jag själv kan bidra till minskade utsläpp och därmed också minska hoten mot vårt klimat. Alla borde gå med i BeChange.

 

 

Roger Norén på Studio Acusticum i Piteå driver ett projekt som går ut på att alla människor ska ha rätt till kultur. Häromdagen träffade jag honom och Ulrika Lind från Kulturarenan.se. Jag blev helt entusiastisk. Detta kulturprojekt är något som Region Norrbotten och Norrbottens kommuner borde ha mycket nytta av.

Kulturarenan handlar om att sprida kulturen via det digitala nätet. Målet är att kulturen ska nå alla, även dem som finns inom sjukvårdens och omsorgens väggar.

Kulturarenan arbetar för att även de människor som inte kan uppleva kulturen i konserthus och teatersalonger, ska få tillgång till den genom TV och dataskärmar. Ett fint mål och en utmärkt idé. Alla människor behöver kultur!
Karl Petersen

Första krönikan 2017

image

Ett nytt år är här och vi ska blicka framåt mot nya drömmar och förhoppningar. Men vi ska också titta tillbaka på det som varit. Att minnas är viktigt om vi vill uppfylla våra drömmar.

Under det år som gått har många människor tvingats fly från krig och konflikter. Människor flyr för att de hotas till livet i sitt eget land. Deras enda önskan är att få leva ett liv med trygghet och människovärde. Sorgligt nog möts de som flyr ofta av bristande respekt.

Alla människor behöver få känna respekt för sitt människovärde. Det är bara att gå till sig själv. Vi vill alla ha respekt för den vi är. Och vi måste också visa andra respekt, så enkelt är det.

När jag var barn gjorde min familj också en resa för att få ett bättre liv. Efter andra världskriget var det svårt i Danmark. Min far var lantarbetare och tiderna efter kriget var tunga. Far drömde om att vi skulle emigrera till Kanada.

Den långa flytten till Kanada blev dock aldrig av. Men det blev flytt ändå, till Sverige. Far läste i en annons i Jyllands-Posten, att en skånsk bonde sökte säsongsarbetare till sina betodlingar. Han cyklade hela vägen till Sverige, och efter detta tillfälliga påhugg på de skånska betfälten fick far fast anställd som lantarbetare på gården.

Den 11 mars 1955 kom min familj till Sverige. I Sverige fick far avtalsenlig lön och mor fick säsongsarbete på betfälten och egen lön, därtill fick hon barnbidrag för oss fem barn. Det var ganska tufft för mor och far att starta om i ett nytt land, men det gick bra.
Vi möttes alltid med respekt och människovärde. Vi fick ett fint liv och min mor sa ofta att Sverige var ett fint land att komma till.

De senaste året har människor i tiotusental flytt till vårt land. De som kommit har drömt om ett bättre land att leva i. Alla som kommit har inte mötts med värdighet och respekt, men det finns fina exempel också: Jag tänker på det arbete som gjordes av Refugees Welcome, ett mottagande av flyktingar som på alla sätt utstrålade människovärde. Deras arbete minns jag med värme i hjärtat.

För många människor har Sverige och världen blivit en hårdare plats att leva på. Att det blivit så är svårt att ta in.

För bara drygt hundra år sedan utvandrade mer än en miljon svenskar till Amerika. De lämnade inte Sverige för att det var krig här, de lämnade för att få en framtid fri från svält och fattigdom. Har vi glömt det?

Karl Petersen jan 2017