I lördags besökte jag Svartöstaden, stadsdelen i Luleå där fina och oväntade saker brukar ske. Förra gången jag skrev om stadsdelen var i somras när de bjöd in till kulturfestival. Nu var det dags för alla tiders bokloppis. Boksläpp efter den framlidne journalisten och bokälskaren Rolf Nilsén.
Rolf Nilsén testamenterade hela sin boksamling till sina nära vänner, en boksamling med över 30 000 böcker. I lördags hade vännerna bjudit in till ett boksläpp, där allmänheten fick hämta böcker till självplock, mot att de satte in ett valfritt belopp till Läkare Utan Gränser. En vacker gest från vännerna till minnet av Rolf Nilsén.
Rolf Nilsén föddes i Svartöstaden, i ett hus byggt i slutet av artonhundratalet. Hela livet bodde han i detta hus. Han flyttade aldrig från Börstskärsgatan 13, i stället flyttade hela världen in hos honom, åtminstone i symbolisk mening. När han lämnade livet på jorden, fanns en enorm samling av musik och litteratur i hans hem. Allt gav han bort till sina vänner.
Man kan undra om något sådant här kan ske någon annanstans? Det var med stor ödmjukhet jag lämnade Svartöstaden i lördags. Med mig hem hade jag fem böcker och stor respekt för en boksamlings själ och hjärta.
I fredags presenterades Sven Teglunds bok Ensamheten värst som boktips i Go’kväll. Tidigare har boken fått goda recensioner i hela landet. Ensamheten värst har fått människor att börja skriva och läsa dagböcker.
Sven Teglund får oss att börja leta i gömmorna efter bortgångna föräldrars efterlämnade brev och skriverier. Eller att plocka fram mobilerna och bandspelarna för att intervjua mammor och pappor om deras liv.
Ensamheten värst är en stor litterär händelse i skrivandets och läsandets tjänst.
I år har jag skrivit NSD-krönika varje månad. Jag har roat mig med lite statistik över de ord jag använt mest i årets krönikor. Det vanligaste ordet har varit kultur, tätt följt av orden teater, konst, musik och dans. Därmed har jag hållit mitt löfte: Att mina krönikor ska stå upp för kulturen.
Kulturens hus i Luleå fyller snart tio år. Under dessa år har kulturhuset gett oss många fina minnen. Själv minns jag med värme när Laleh för några år sedan sjöng på Kulturens hus. Det var fullsatt i stora salen och hon frälste oss alla. Trots flera extranummer ville vi aldrig lämna konsertsalen. Till slut gick vi förstås, men jag glömmer aldrig denna kväll med Laleh.
/Karl Petersen
