Projektet BeChange i Luleå (som jag deltar i) har fått mig att reflektera över klimatfrågorna och om hur vi lever våra liv.
I förra veckan hörde jag Gunnar Westrin från Råneå berätta om dagsländans liv. Gunnar är känd för sina många fiskeberättelser, bland annat från Råneälven.
Dagsländan lever sin mesta tid, ett år eller mer under vattnet. Sedan den börjat flyga som fulländad slända har den bara några timmar eller högst några dagar kvar av sitt liv. Dagsländan har ingen mun eller inälvor. Den lever bara tills den hunnit para sig och lagt sina ägg. Sedan dör den och blir mat till fiskarna i älven.
Dagsländan är en omistlig del av naturen, utan vilken naturens kretslopp inte skulle fungera. Om dagsländorna i Råneälven dör ut, försvinner också älvens fisk på sikt.
Gunnar Westrins berättelse om dagsländans liv, bör ger oss en tankeställare om vårt eget liv här på jorden. Vi människor lever som regel långa liv och ofta i bästa välmåga, ett förhållande som vi kanske tar för givet.
Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer har ihärdigt varnat för att vår civilisation är på väg åt fel håll när det gäller hur vi handskas med naturen och jordens resurser.
Vi som lever i Norrbotten är ett världens rikaste folk när det gäller närheten till naturen. Vi älskar våra fjäll, skogar och älvar och för oss är dessa element rikedomar som vi inte vill mista.
Är vi som medborgare i Norrbotten tillräckligt varsamma om vår miljö? Är vi som väljare tydliga nog mot våra politiker? Är vi beredda att ta ett gemensamt ansvar för klimatfrågorna?
Om vi tvivlar på hur vi ska svara på dessa frågor, är det hög tid att vi tar oss själv i kragen. BeChange!
