KRÖNIKA
Är Luleå på väg att bli en kall och tyst stad? Råder kulturskymning? Efter den senaste tidens bråk och teaterchefens avhopp kan det vara läge att lägga örat mot marken och lyssna.
Under många år styrdes den här staden av Karl Petersen.
Det går att ha åsikter om hur han skötte den saken, men när det gäller en fråga har jag aldrig tvivlat på hans brinnande engagemang:
Kulturen.
Det var inte bara flaggskeppet Kulturens hus. Petersen slogs för all kultur. Han älskade Musikens makt, Pride och människor av alla sorter.
Jag vet inte vad det finns för bäring i det, men det pratades om att Petersen skapade ett varmare Luleå, en stad med öppet klimat och högt till tak.
Men under den senaste tiden har jag upplevt att Petersen varit allt mer bekymrad.
För att kolla om min känsla stämde ringde jag upp honom. Här jag fick säga ”Hello, Mr ex-mayor, this is krönikören calling” befann han sig på en badstrand i Skåne. Men kultur ville han prata ändå – och han höll verkligen inte tillbaka orden.
Bekymrad är inte ett nog starkt ord för att beskriva Petersens känsloläge. Han är snarast förtvivlad.
– Den första oroväckande signalen var när man skrotade Dansens hus. Allt var klart i budgeten, men det är nog så enkelt att man ville använda pengarna till något annat. Då anade jag att en förändring var på gång.
Så långt in i samtalet höll sig Petersen med ord som ”förvånande” och ”jättetråkigt”.
Men det skulle bli värre.
Självmant nämnde han händelsen då protesterande dansare inte släpptes in i landstingshuset för att göra en så kallad flashbomb, en form av protest.
– De fick inte ens låna ett eluttag till sin musikanläggning. Och politikerna vägrade komma ut och lyssna på dem. Det är en förfärlig händelse, egentligen.
Nu började Petersen att prata om en attitydsförändring och att det goda, fria kulturklimatet inte längre finns kvar i Luleå, där konstnärer och kulturarbetare vågar uttrycka sig fritt.
Vi kom in på musikern Kornelia Nilsson som fick banning (och sedan sade upp sig) efter att ha publicerat en satirteckning på Facebook, föreställande kommunalrådet Niklas Nordström sittandes på ett Jas-plan.
Och Elisabeth Rosenbrand, en av arrangörerna bakom Musikens Makt, som skrev en hånfull kommentar på Facebook om att musiker skulle få äran att spela gratis och som fick ett svar som hon uppfattade som hotfullt av kommunchefen Anna Degerman, som dessutom FB-gillades av Niklas Nordström.
Bagateller? Enskilda händelser? Ånej – inte enligt Karl Petersen.
– Så här blir det. Det här är tydliga temperaturmätare av kulturklimatet och dessa två händelser bekräftar egentligen förändringen i klimatet. Signalen är tydlig: har man något uppdrag åt kommun eller landsting ska man vara försiktig med vad man säger – annars ryker pengarna.
Petersen har nu skärpt tonen och använder ord som ”förskräckligt”.
Petersen ser att Luleå har förändrats. Jag vet inte om det stämmer, men det han beskriver är ingen trevlig plats.
– Det slutar med att man frågar Stadshuset innan man har en uppfattning. Folk kommer inte stå ut med det. Folk vill inte vara här då. Det är inte värdigt en kommun som vill växa.
Vi lämnade konkreta fall och pratade istället om kulturens betydelse i allmänhet och vad som är ett bra klimat.
– Kulturen är kittet mellan människorna. Det som håller ihop en stad. Det var ingen slump att Kulturens hus var min viktigaste fråga. Jag ville ha ett klimat med en tillåtande stämning i stan, där folk fick tänka och uttrycka sig fritt.
Så vart är vi på väg?
Ja, Luleås ex-mayor ser mörka moln i horisonten. Han pratade om ett segregerat Luleå, där människor delas upp.
– Det blir sådana som jobbar för tillväxt. Och sådana som jobbar för kultur. Eller för Metall. Eller idrott. Det blir inte en stad med lugn och ro. Och det lär inte bli stabilt i Stadshuset häller, utan i stället ständiga strider.
Efter en allvarlig tystnad lade Petersen till några ord.
– Tyvärr. Detta är min bild.
När han lämnade politiken sa han att han tänkte hålla sig tyst. Hu var det andra som var satta att sköta skutan och det tänkte han respektera.
Det höll ett tag.
Men med tiden har Petersen haft allt svårare att vara tyst. Men så hård i sin kritik som han var i det här samtalet har jag nog aldrig hört honom vara.
Och han tänker inte bli tystare.
– Men det gäller bara kulturen. Vad de gör i övrigt lägger jag mig inte i. Jag står upp för kulturen för att ingen annan politiker gör det.
Min sista fråga var om han tror att den nuvarande ledningen uppfattar honom som jobbig. Hans svar var nästan trotsigt:
– Det är inget jag bryr mig om. I dag är jag en lulebo som alla andra.
Johan Håkansson
(Publicerad i NSD 2 juli 2015)
