I lördags besökte jag Svartöstaden, stadsdelen i Luleå där fina och oväntade saker brukar ske. Förra gången jag skrev om stadsdelen var i somras när de bjöd in till kulturfestival. Nu var det dags för alla tiders bokloppis. Boksläpp efter den framlidne journalisten och bokälskaren Rolf Nilsén.

Rolf Nilsén testamenterade hela sin boksamling till sina nära vänner, en boksamling med över 30 000 böcker. I lördags hade vännerna bjudit in till ett boksläpp, där allmänheten fick hämta böcker till självplock, mot att de satte in ett valfritt belopp till Läkare Utan Gränser. En vacker gest från vännerna till minnet av Rolf Nilsén.

Rolf Nilsén föddes i Svartöstaden, i ett hus byggt i slutet av artonhundratalet. Hela livet bodde han i detta hus. Han flyttade aldrig från Börstskärsgatan 13, i stället flyttade hela världen in hos honom, åtminstone i symbolisk mening. När han lämnade livet på jorden, fanns en enorm samling av musik och litteratur i hans hem. Allt gav han bort till sina vänner.

Man kan undra om något sådant här kan ske någon annanstans? Det var med stor ödmjukhet jag lämnade Svartöstaden i lördags. Med mig hem hade jag fem böcker och stor respekt för en boksamlings själ och hjärta.

 

I fredags presenterades Sven Teglunds bok Ensamheten värst som boktips i Go’kväll. Tidigare har boken fått goda recensioner i hela landet. Ensamheten värst har fått människor att börja skriva och läsa dagböcker.

Sven Teglund får oss att börja leta i gömmorna efter bortgångna föräldrars efterlämnade brev och skriverier. Eller att plocka fram mobilerna och bandspelarna för att intervjua mammor och pappor om deras liv.

Ensamheten värst är en stor litterär händelse i skrivandets och läsandets tjänst.

I år har jag skrivit NSD-krönika varje månad. Jag har roat mig med lite statistik över de ord jag använt mest i årets krönikor. Det vanligaste ordet har varit kultur, tätt följt av orden teater, konst, musik och dans. Därmed har jag hållit mitt löfte: Att mina krönikor ska stå upp för kulturen.

 

Kulturens hus i Luleå fyller snart tio år. Under dessa år har kulturhuset gett oss många fina minnen. Själv minns jag med värme när Laleh för några år sedan sjöng på Kulturens hus. Det var fullsatt i stora salen och hon frälste oss alla. Trots flera extranummer ville vi aldrig lämna konsertsalen. Till slut gick vi förstås, men jag glömmer aldrig denna kväll med Laleh.
/Karl Petersen

---

Obol kom inte åt kommunens pengar

I samband med en hockeymatch i Coop Arena stötte jag ihop med Bo Johansson. Det var någon gång under hösten 2005. Han önskade en träff med mig för att presentera sitt investmentbolag och lämnade över sitt visitkort, ett visitkort som jag har kvar än idag.

Vid detta tillfälle visste jag inte särskilt mycket om varken Bo Johansson eller Obol, men jag förstod att han var sponsor inom idrotten, främst basketen och hockeyn.

Min dörr i stadshuset står alltid öppen för dem som vill göra ett besök, så Bo Johansson var välkommen och fick en tid för ett kort möte. Han kom punktligt till mötet som hölls den 7 november 2005. Han hade sällskap av en man som hette Lars Ahlin. Jag ville att vi skulle vara två från kommunens sida, så jag bad kommunchefen att också vara med på mötet.

Efter de sedvanliga välkomstfraserna tog Bo Johansson till orda. Han började med att erbjuda hjälp med sponsring av elitlagen i Luleå. Just då förde vi i kommunen en politisk diskussion om att rabattera lagens hyror för hallarna, en kostnad på cirka 700 000 kronor. Bo Johansson kunde tänka sig att bidra med dessa pengar, så att inte kommunen behövde förlora ekonomiskt på hyressänkningen. Pengarna skulle komma kommunen tillgodo i form av provisioner på kapitalplaceringar.

Vi avböjde förslaget. För det första var beslutet om hyressänkningen redan förankrat, om än efter en hård debatt med den politiska oppositionen. För det andra var Bo Johanssons förslag en otillbörlig hopblandning av politik och affärsintressen.

Bo Johansson insåg att hans förslag var omöjligt och frågan dog. Han övergick i stället till att prata om de likvida medel som kommunen förfogade över, varvid han föreslog att kommunen skulle placera en del av dessa pengar i Obol Investments. I gengäld skulle kommunen få en högre avkastning på det insatta kapitalet än vi kunde få någon annanstans. Dessutom lovade Obol att engagera sig ännu hårdare i sponsring av ishockeyn och basketlagen.

Även detta förslag var omöjligt att anta. Vi talade om för Johansson att kommunen alltid upphandlar kapitaltjänster i konkurrens. Att göra upp om sådana affärer över bordet går inte.

I kommunens policy för kapitalförvaltning står det att den som vill göra affärer med kommunen ska stå under uppsikt av Finansinspektionen eller motsvarande myndighet. Vi lät Bo Johansson förstå att om Obol Investments vill vara med och lägga anbud på kommunens kapitalplaceringar, måste Obol först visa upp ett certifikat eller ett intyg på att de är godkända som finansförvaltare.

Efter detta besked var mötet slut. Bo Johansson bad att få återkomma, men det blev tyst från honom i detta ärende. Orsaken var sannolikt att Bo Johansson inte hade något certifikat att visa upp.

 

Obol Sports Europe

Det blev alltså inte mer talat om kommunens pensionspengar. Dock återkom Bo Johansson ett år efteråt, den 7 november 2006. Denna gång för att berätta att Luleåföretaget Genesis IT skulle ombildas till Obol Sports Europe. Det nya bolaget skulle ha sitt säte i Luleå och ägna sig åt idrottssponsring. Aktiekapitalet skulle vara 30 miljoner konor. Bo Johansson lovade att återkomma med mer information.

Vid ett möte på kvällen den 27 november fick jag träffa Bo Johansson tillsammans med Mikael Ranggård, som då var delägare och styrelseordförande i Genesis IT. De ville att jag skulle vara med på en presskonferens den 30 november där hela affären med Genesis skulle presenteras. Ranggård ansåg att min medverkan skulle ge viss tyngd åt presskonferensen.

Tyvärr lovade jag att ställa upp på deras presskonferens. Jag gjorde det för att jag alltid haft god kontakt med Genesis IT och gjort flera besök på företaget, bland annat i sällskap med näringsminister Björn Rosengren. Ytterligare en orsak för mig att medverka var att det nya bolaget skulle ha sitt säte i Luleå. Med advokaten Mikael Ranggård vid rodret verkade allt vara i ordning.

Presskonferensen hölls som planerat den 30 november, inför en välfylld lokal på stadshotellet. Många önskade lycka till inför ombildningen och allt verkade frid och fröjd.

Men när presskonferensen var slut råkade jag stöta ihop med NSD:s chefredaktör Lennart Håkansson, som överraskande berättade att inte alla journalister fått komma in. Då förstod jag att jag, trots alla filmkameror och fotografer, inte hade varit med på en presskonferens utan på ett välregisserat möte.

Det var en trist överraskning för mig. Jag kände mig mycket besviken på Mikael Ranggård, eftersom det var han som fått mig att medverka i detta spel och spektakel.

Dagen efter den så kallade presskonferensen började journalisterna beskriva vad som egentligen låg bakom de storstilade planerna på ombildandet av Genesis IT. Det var två journalister på Norrbottens-Kuriren som först spräckte bubblan kring Obol Investments. Bluffen blev snabbt omnämnd i landets alla medier.

Bo Johansson och hans kumpan Jan Saradlic gick under jorden och har därefter inte synts till i Luleå. Sedan dess försöker konkursförvaltare och domstolar reda ut vart pengarna tagit vägen och vem som ska ställas till svars. Men för många av dem som satsat i bolaget är förmodligen pengarna borta för alltid.

I en intervju i Norrbottens-Kuriren den 12 december 2006 förklarade Mikael Ranggård att han lämnat Genesis, eftersom han var besviken över den uteblivna affären där det var tänkt att Genesis IT skulle ombildas till Obol Sports Europe.

Karl Petersen

 

 

 

 

Vi är många Luleåbor som gått med i projektet BeChange, ett projekt som drivs av Studiefrämjandet med stöd av Luleå kommun och Naturvårdsverket med flera.

BeChange har som mål att vi ska bli mer klimatsmarta, dvs vi ska minska vår andel av världens koldioxidutsläpp.

Att minska klimatutsläppen är något som också Luleå kommun lovat göra, bland annat genom att underteckna det europeiska Borgmästaravtalet, som handlar om just detta,

Vill vi ha ett klimatsmart Luleå måste var och en av oss ”dra vårt strå till stacken”. BeChange ger oss just precis det stöd vi behöver för att bli mer klimatsmarta som individer.

Det är hur jag reser som som påverkar klimatet allra mest. Resorna är den verkliga klimatboven. Detta betyder inte att jag måste sälja bilen eller sluta flyga, men jag kan absolut köra bil ännu mer energisnålt än jag gör idag och jag kan också planera mina långresor bättre.

Det europeiska Borgmästaravtalet förpliktigar. Vi kan alla vara med och minska klimathotet och därmed bygga ett klimatsmart Luleå.

Karl Petersen

---

För snart två år sedan visades utställningen Kiruna i Konsten i stadshusets foajé. Det som visades var verk ur Kirunas konstsamlingar, mest sådant som aldrig förr hade nått allmänhetens ögon. När kommunalrådet Kristina Zakrissons höll invigningstal, betonade hon att Kiruna är en stad med konsten som en del av sin egen historia, och så ville hon att det skulle vara också i framtiden.

Nu har landstinget och Kiruna kommun fattat det definitiva beslutet att bygga ett gemensamt länskonstmuseum i Kiruna, ett glädjande beslut. Konstmuseet kommer att sätta Kiruna och Norrbotten på världskartan. Det är minsann inte varje dag politikerna fattar beslut om stora kultursatsningar i Norrbotten. Alla de personer som på olika sätt arbetat för detta konstmuseum är värda att få en fjäder i hatten, tycker jag.

Kiruna kommer att bli en bra värdkommun för Norrbottens konstmuseum. I staden finns redan idag en imponerande konstsamling, ägd av LKAB, kommunen och Kirunaborna själva.

Aktiva konstföreningar har fått Kirunaborna att köpa mycket konst att hänga upp i sina hem. Kiruna kommun har också varit bra på att köpa konst och ge möjligheter för konstnärer att arbeta och sälja sin konst. Varje år sedan 1959 har kommunen bjudit in konststipendiater till Kiruna. I stadshuset hänger hundratals konstverk som genom åren skapats av dessa Kirunastipendiater.

En person som, kanske mer än någon annan, lagt grunden för konstintresset i Kiruna är gruvans förste disponent Hjalmar Lundbohm. I hans vänkrets fanns de flesta svenska konstnärerna vid den tiden, Eugéne Jansson, prins Eugén, Bruno Liljefors, Anders Zorn, Fritz Lindström, Christian Eriksson och Carl Eldh m.fl. 1905 visades en utställning med deras konst i bolagets skolhus, en stor konsthändelse som uppmärksammades i Norrbottens-Kuriren.

I mer än hundra år har Kiruna varit en stad med konst i själen. Så länge staden funnits har konsten varit en självklar och naturlig sak för folk och företag på orten, därför är beslutet om konstmuseet i Kiruna ett bra beslut. Konstmuseet i Kiruna blir inte bara till glädje för Kirunaborna, det kommer att bli ett lyft för hela Norrbottens konstliv.

Dessa rader skrevs för ett år sedan, men känns idag angelägnare än någonsin: 

Det blir ofta debatt när det ska satsas pengar på kultur. Så har väl alltid varit och så kommer det nog alltid att förbli. Men att kulturen debatteras är bra. Blir det tyst om kulturfrågorna finns det anledning att känna oro. Ett bra kulturklimat fordrar en ständig och livfull debatt.

Många Luleåbor minns säkert vilket ramaskri det blev i september 2003, när fullmäktige klubbade beslutet om att bygga Kulturens hus. Även om de flesta Luleåbor längtade efter kulturhuset, fanns det många som var helt emot.

Idag är det andra tongångar som gäller, nu är det inte många som kan tänka sig Luleå utan Kulturens hus. Invigningen av kulturhuset 2007 innebar en mental omsvängning i Luleåbornas syn på sin egen stad. Med Kulturens hus fick Luleå ett öppet och vänligare klimat. Luleåborna blev stolta och hela staden fick en rejäl skjuts framåt, något som smittade av sig på hela Norrbotten.

 

Luft under vingarna

Kulturens hus blev en succé och kulturen fick luft under sina vingar. Besökarna till biblioteket, konsthallen och konserterna flerdubblades. Succén med kulturhuset ledde till att politikerna även fick modet att våga satsa på andra kulturområden också; Norrbotten NEO, Luleå Art Biennal, Kulturskolan, Musikens Makt, Luleå Pride, Ice Music, kulturnatten, graffitiprojekt, streatdance, kulturscenen Ebeneser mm.

I pengar räknat har – enligt Luleå kommuns egen årsredovisning – kulturnämndens budget ökat från 70 Mkr 2006 till drygt 110 Mkr 2013.

 

Kulturen är en grundpelare

Jag har ofta tänkt på hur viktigt det är med ett bra kulturklimat. Kulturen skapar engagemang och den får människor att våga tänka och uttrycka sina tankar. För mig är kulturen en stark mental kraft som gör att det blir högt i tak och lättare att andas. Många gånger sägs det att kulturen skapar ekonomisk tillväxt och det stämmer absolut. Men det kulturen framförallt skapar, är mod, livskraft och glädje hos människorna.

Kulturen en av de viktigaste grundpelarna för vår yttrandefrihet. I en tid när PR-byråer och privata intressen håller på att ta över opinionsbildningen från tidningar, folkrörelser och partier, är den fria kulturen en kraft som vi alltid kan lita på.

Ovanstående är hämtat ur min bok Da Capo. Utgiven 2015 av Black Island Books.

Karl Petersen