Välkommen till Ordfirmans bokbord på Eyvind 2016. Boden den 25-26 november, Galleri Enter.
Bokbordets titlar:
Song for Mirka. Författare Mirka Siwek. Ordfirman
Hello Mr. Mayor, this is Facebook calling. Författare Gunnel E Vidén. Ordfirman
da capo. Författare Karl Petersen. Black Island Books
En rutig zebra. Författare Tommy Eriksson. Ordfirman
Många som är väl förtrogna med musikvärlden anser att Musikens Makt har blivit en av de mest omtalade och uppskattade musikfestivalerna i landet. Bland branschfolk sägs det till och med att Musikens Makt är Sveriges bästa festival, en festival som har både själ och är välordnad, vilket nog är ganska ovanligt i sådana här sammanhang.
Musikens Makt är både genuin och familjär. Den har fått namn om sig att vara den snälla musikfestivalen, den jämställda festivalen, festivalen med hjärta med flera likande epitet. Att den ofta förknippas med hjärta och värme är inte alls underligt. Till Musikens makt kommer besökarna för musikens skull. Den är en icke-kommersiell gratisfestival, den vänder sig till alla åldrar och det finns inga öltält på festivalområdet. För många har Musikens Makt blivit sommarens höjdpunkt i fråga om musikupplevelser.
Musikens Makt startades 2010 som en avknoppning från Luleåkalaset. Under kalasets första år hade BD Pop haft ansvaret för Luleåkalasets unga scen, BD Pop-scenen. Så småningom ansåg de ansvariga för BD Pop att den unga scenen fått en alltför undanskymd plats på kalaset. De ville bryta sig loss från Luleåkalaset och skapa en ny festival för den unga publiken i Luleå.
Några dagar efter Luleåkalaset 2009, hade BD Pop bokat ett möte med mig i stadshuset, ett möte där de ville berätta vilka erfarenheter de hade från Luleåkalasets BD Popscen. Till mötet kom Petra Lundmark och Aron Tideström som då var ansvariga för BD Pops scen på Luleåkalaset. Deras förslag var att BD Pop i samarbete med kommunen skulle starta en helt ny musikfestival för den unga publiken i Luleå, festivalen skulle helt brytas ut från Luleåkalaset.
De föreslog att den nya skulle vara ickekommersiell, gratis för besökarna och fri från öltält. Drömmen var en festival som stack ut ordentligt och skiljde från alla andra festivaler. För att göra denna till en gratisfestival, fordrades att kommunen gick in som grundfinansiär och att andra sponsorer också ställde upp. BD Pop återkom efter en tid med konkreta planer och detaljer för den nya festivalen kunde utformas. Namnet Musikens Makt hade de hämtat från en tidskrift om proggmusiken som gavs ut på sjuttiotalet.
2010 arrangerades Musikens Makts för första gången. Till premiärartisterna hörde Plura Jonsson med Eldkvarn och Oskar Linnros. Det kom uppemot 15000 besökare och festivalen blev succéartad redan vid start och så har det fortsatt varje år.
Trots alla succéer har det inte alltid varit lätt att få ihop det ekonomiska. Eftersom Musikens Makt är en gratisfestival utan inkomstbringande öltält, är festivalen beroende av ekonomiskt stöd från både kommun och sponsorer.
2011 blev ett dramatiskt år för Musikens Makt. Festivalen var mycket nära att ställas in, detta på grund av svårigheterna att få ihop en tillräckligt stor budget. Dessutom ansåg sig inte BD Pop längre kunna ta ansvar för festivalen, den riskerade helt enkelt att alltför stor kraft från det musikarbete som var BD Pops huvudansvar.
Sedan 2012 arrangeras Musikens Makt av en nybildad förening med samman namn. Sedan dess är det föreningen och Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw som arrangerar och håller igång festivalen. Med på ett hörn finns också Luleåprofilen Mattias Alkberg. Mattias arrangerar Potatiskällaren, en scen på Musikens Makt ”för den del av musikvärlden som annars inte syns”, som han själv beskriver det.
Festivalen 2015 kan beskrivas som något av en milstolpe och höjdpunkt i Musikens Makts historia, en milstolpe för att den överlevt trots svåra utmaningar och en höjdpunkt för alla lovord den fått av den musikälskande publiken och av artisterna själva.
Hemligheten bakom framgångarna är att Musikens Makt vuxit underifrån. Och att den drivs av personer med musikintresse och stort hjärta. Musikens Makt är numera ett av Luleås starka varumärken.
Ovanstående är hämtat ur min bok Da Capo. Utgiven 2015 av Black Island Books
Karl Petersen
Kulturen är ett stående ämne i mina NSD-krönikor. Det är viktigt att ständigt påminna om kulturens betydelse för vår livskvalitet. I alla lägen måste vi våga stå upp för kulturen.
I januari 2017 är det tio år sedan Kulturens hus i Luleå slog upp sina portar. Snart är det dags att fira händelsen. För många av oss är Kulturens hus något av det bästa som hänt i vår stad. Kulturens hus har lärt oss att ett samhälle med mycket kultur är ett trivsamt samhälle.
Kulturens hus i Luleå har blivit ett hus för alla. Det ligger mitt i stan och det är ett välkomnande hus, nästan som ett vardagsrum för folk. Att bygga bibliotek, konsertsalar och konsthallar i ett och samma hus har varit ett lyckat drag. Böckerna, musiken och konsten lockar folk till huset, det mesta är gratis och det kostar inte skjortan att gå in.
Bor man på en plats med mycket kultur är man lyckligt lottad. Vi som är intresserade av konst och kultur har numera mycket att välja bland på hemmaplan. Under de senaste tio åren har kulturutbudet i vår stad och region ökat, glädjande nog. Havremagasinet i Boden, Musikens makt i Luleå, Pridefestivaler, och snart också det nya Konstmuseet i Kiruna, är goda exempel på några av de satsningar som gjort vår landsända till en omvittnad stark kulturregion.
Kulturen är ett kitt som håller folk samman. Därför är det viktigt att våra politiker också står upp för kulturen i alla lägen, inte minst är det viktigt att politikerna slår vakt om kulturen i budgettider. Kulturen behövs och de politiker som har modet att satsa på kulturen blir vinnare.
I denna vecka har Ung scen Norr premiär för sin nya föreställning Tidningsdöden. Föreställningen handlar om attentatet mot Norrskensflamman den 3 mars 1940. Det är utmärkt att Ung Scen tar upp attentatet mot tidningen. Fem oskyldiga dödades i attentatet och vi behöver påminnas om denna händelse. Det har skrivits flera böcker om attentatet mot Flamman. En av dessa är Danko & Flamman, skriven av Lars G Carlsson på förlaget Black Island Books. En bok att rekommendera.
Varje år utser Luleå tekniska universitet hedersdoktorer. Till hedersdoktorer 2016 utsågs Svante Lindqvist, Elisabeth Nilsson och Gerda Helena Lindskog. Hedersdoktorerna fick sina hattar på LTUs akademiska högtid i lördags. De tre personerna är fina representanter för Norrbottnisk vetenskap, kultur och historia. Bra val.
Karl Petersen
I går den 11 november höll årets hedersdoktorer sina tal på Luleå tekniska universitet. Idag promoverades de och fick sina hattar. Grattis!
Till filosofie hedersdoktor utsågs Svante Lindqvist. Han är riksspeleman och bor sedan många år i Luleå, uppvuxen i Malmberget. För oss i Norrbotten är Svante en välkänd musikprofil i JP Nyströms. I snart fyrtio år har orkestern spridit sin folkmusik, på konserthus och scener inte bara i Sverige utan också i Europa och USA. Föreställning På Norrbotten, som JPN genomförde i samarbete med Cullbergbaletten, anses av många vara bland det mest minnesvärda de gjort på en scen. Svante Lindqvist är riksspeleman och tilldelades 2011 Zornmärket i guld. I sitt tal uppehöll sig Svante Lindqvist kring den musikaliska resa han fått vara med om.
Till filosofie hedersdoktor utsågs även Gerda Helena Lindskog. Hon är tidigare bibliotekarie och nu författare som bor i Luleå. Gerda Helena har forskat och skrivit flera böcker om barn i norra Sverige. I sitt tal berättade hon om varför hon skrivit böcker om arbetsstugorna bl.a ”Snölandets fattiga ungdom till hjälp” och ”Först och främst misshagade namnet”.
Gerda Helena Lindskog har forskat och skrivit om ett ämne som inte får försvinna i glömska. Hon ger en tänkvärd och nyanserad bild av landets arbetsstugor – en bild värd att minnas.
Till teknologie hedersdoktor utsågs Elisabeth Nilsson. Hon är nu landshövding i Östergötland och kommer ursprunglig från Sören i Kalix. Elisabeth Nilsson var en av de första kvinnliga bergsingenjörerna i Sverige. Hon haft chefsbefattningar på SSAB i Luleå och VD på Jernkontoret. I sitt tal utvecklade hon sin syn på hur dagens industri har utvecklats i fråga om synen på miljöfrågor och hållbarhet. Hennes bild är klar: Vår industrialiserade värld har mycket kvar att göra när det gäller miljö och hållbarhet, men onekligen har det hänt mycket de senaste decennierna.
Elisabeth Nilsson påminde om hur ansvariga i industrins värld kunde se på miljöfrågorna förr i tiden. När hon var barn skickades industrins utsläpp ofta rakt ut i naturen eller grävdes ner i marken. Vem minns inte BT Kemi i Teckomatorp?
Detta blogginlägg handlar om Rådslaget om Smedjegatan i Luleå 2003. En folkomröstning där alla Luleåbor över 16 år fick rösta och där allt slutade väl. Detta apropå dagens debatt om en folkomröstning om skolan.
Omläggningen av Smedjegatan till bussgata blev en mycket segdragen historia i Luleås kommunalpolitik. Flera utredningar lades fram om hur den framtida busstrafiken i Luleå skulle planeras. Hösten 2001, ett år före valet, beslutade fullmäktige att göra Smedjegatan till en renodlad bussgata.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna röstade för att Smedjegatan skulle bli en bussgata. Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna röstade emot. Trots att partigrupperna hölls enade när beslutet fattades i fullmäktige var partierna splittrade internt.
Diskussionen fortsatte även efter att beslutet var fattat om att göra Smedjegatan till bussgatan. Boende på Rådstugatan och Kungsgatan var oroliga för att trafikbullret och avgaserna skulle öka, när biltrafiken trängdes in på deras gator. Kritik kom också från yrkestrafikanter och taxi.
Under valrörelsen 2002 blev Smedjegatan en av de hetaste lokala frågorna i Luleå. Valdebatten ledde till att socialdemokraterna bestämde sig för att ta ett omtag om Smedjegatan. Två månader efter valet fick kommunchefen i uppdrag att stoppa den pågående omläggningen av Smedjegatan och i stället förbereda för att hålla ett rådslag bland Luleåborna.
Formerna för rådslaget beslutades av fullmäktige den 27 januari 2003: Det skulle finnas två alternativ att rösta på, enbart busstrafik på Smedjegatan eller både buss- och biltrafik på Smedjegatan. Alla röstberättigade Luleåbor och alla ungdomar mellan 16 och18 år fick rösta i rådslaget. Röstningen skulle kunna ske både på internet och med pappersformulär. Kostnaden beräknades till cirka 900 000 kronor.
När rådslaget räknades samman hade 68 procent röstat för både buss- och biltrafik på Smedjegatan, 25 procent röstade för enbart busstrafik. 7 procent röstade blankt. 47 procent av de röstberättigade hade deltagit i rådslaget. Utslaget av rådslaget blev tydligt och detta ledde till att det tidigare beslutet om Smedjegatan revs upp. I stället beslutades att Smedjegatan skulle vara en gata för både buss och bil, och så har det varit sedan dess.
Det har nu gått snart fjorton år sedan rådslaget om Smedjegatan och hittills har lösningen med en gemensam gata för både bil och buss fungerat utmärkt. Idag kan man säga: När politiken ”körde fast” på Smedjegatan, blev rådslaget en väg som ledde framåt.
Karl Petersen (s)
