Det blev fart på kulturdebatten efter min ”drapa” förra veckan hos Jon Hedström i P4 Norrbotten, något som snabbt ledde till motreaktion. När jag idag scannar av Facebook, ser jag att det faktiskt finns inlägg från politiker som handlar om kulturen.

Det är bra att kulturfrågorna äntligen börjar ta plats, men under hela våren har våra folkvalda varit nästan helt tysta i kulturfrågorna – undantag från denna tystnad finns dock, Nils Harnesk (S) och Janne Nyberg (MP) är två av dem.

På Facebook och på tidningarnas debattsidor börjar kulturfrågorna ta fart och det är mycket glädjande. Men å andra sidan är vi många som upplever ett hårdnande samtalsklimat i debatten. Exempel på att det hårdnat i debatten har nog iakttagits av många.

Det bästa vi kan göra för att stötta kulturen, är att debattera den, stå upp för den och skapa ett bra klimat för kulturarbetarna.

PS! Det är inte bara i kulturdebatten samtalet hårdnat. På Twitter och Facebook pågår just nu en debatt om en helt annan Luleåfråga där samtalstonen är rent obehaglig. Det är dålig stil att be de kritiska rösterna göra avbön, bocka och gå och gömma sig.

Min favoritförfattare är Sven Edvin Salje. I ett rum på Jämshögs Gästgiveri finns hans gamla skrivmaskin kvar, jag har sett den.

Sven Edvin skrev många romaner om folk i lantbruket. Det var hans roman På dessa skuldror, som återuppväckte min läslust för snart tjugo år sedan. Nu har jag sedan länge alla hans romaner hemma i bokhyllan.

Maria Schottenius skrev för en tid sedan, i en krönika på DNs kultursida, ”Genom konstnärliga upplevelser flyttar politiken ner i kroppen.” Hon har på kornet fångat in vad kulturen handlar om. Det hon skriver stämmer på mig.

Ett konstverk, en musikupplevelse eller en roman kan sätta igång massor av tankar hos mig och så har det alltid varit. När jag var ung väckte Joe Hill och Joan Baez mitt intresse för världen. Salje förde mina tankar tillbaka till livet på de skånska betfälten.

Saljes skrivmaskin gör mig varm i hjärtat.

 

Idag var Dansens hus på tapeten i Jon Hedströms Förmiddag i P4. Omar Jakobsson talade om politiken och kulturen. Vi fick höra honom berätta om kulturklimatet i Luleå och Norrbotten. Han tog bladet från mun och sa något om dansen för amatörer och professionella.

Bland annat lovade han att ett möte med dansens folk skulle arrangeras i höst. Det är bra. Hoppas att mötet leder till att dansen kan flytta fram sina positioner. Det vore välkommet efter de bakslag som dansen i Norrbotten inkasserat under våren.

På tal om dans, skrev idag Eva Åström, Norrbottens-Kuriren, en artikel om dansarna Marie Wårell och Per Sundberg, som vill förvandla en av byggnaderna till Mångfaldens magasin.

Visionen är att skapa en mångkonstnärlig, mångkulturell, produktiv plattform och mötesplats, säger Per Sundberg. Just nu pågår repetitionerna av dansföreställningen Trämassafabriken.

Det är en god idé som Marie Wårell och Per Sundberg vill förverkliga. Jag håller tummarna!

Ewa och jag brukar varje år besöka utställningarna på Wanås slott. Wanås ställer ut nya konstverk och installationer i slottsparken varje år.

I år möttes vi bland annat av detta konstverk, ”Gamla sugga mellan träden” av Hannelie Coetzee. Ett imponerande verk byggt av ved och ris mellan två bokträd i slottsskogen.

Affärer som görs under stark tidspress blir nästan alltid dåliga affärer, i synnerhet gäller detta fastighetsaffärer på orter (som Luleå) där fastighetspriserna är kraftigt stigande.

Ska en försäljning ske måste prislappen bestämmas i konkurrens mellan flera köpare, alternativt efter värdering från flera oberoende värderare.

Ett bolags verkställande ledning måste ges förtroendet att ta fram ett komplett underlag för affären, innehållande välgrundade ekonomiska analyser och bolagets strategiska överväganden, så har inte varit fallet när det gäller Lulebo.

I affären ingår även ett antal färdiga byggrätter, något som kommit fram efter medias granskning. En principiell hållning till byggrätten bör vara att den som fått en byggrätt ska bygga den, inte sälja den. Detta bör i synnerhet gälla när kommunen gett en byggrätt till sitt eget bostadsföretag.

Nu har jag nämnt några av de punkter som gör att jag är kritisk till denna affär. /Karl Petersen

————–

Lulebo del 2

I min blogg den 5 juli var jag kritisk på följande punkter:

• Affären verkade ske under stark tidspress
• Prislappen bestäms inte i konkurrens
• Bolagets verkställande ledning kopplades bort
• Ett antal byggrätter ingår i affären.

Idag är det den 13 juli och jag är fortfarande kritisk, utom möjligen vad gäller byggrätterna. Där är jag beredd att ta tillbaka kritiken om dessa inte ingår.

 

Prislappen

På Facebook kunde man på fredagskvällen läsa ”Vi har dragit hem 1.6 miljarder till kommunen och 600 nya bostäder”. Det låter ju bra, men av dessa pengar är c:a 300 miljoner köparens ersättning till Luleå kommun för äldreboenden och andra lokaler. Drar vi sedan av de lån som ska lösas återstår kanske 800 miljoner till Lulebo.

De delarna som sålts tillhör de bästa i Lulebos fastighetsbestånd. De har varje år gett Lulebo en avkastning på flera tiotals miljoner kronor, pengar som fortsatt behövts för upprustning av det fastighetsbestånd som finns kvar i bolaget.

 

Byggande

Lulebo säljer lägenheterna med motkravet att köparna ska bygga 560 nya lägenheter under den kommande sjuårsperioden. Samtidigt lättar man upp det tidigare nybyggnadskravet på Lulebo genom att tidsplanen för nybyggnation revideras. Nu är målsättningen att 1000 nya hyresrätter ska byggas av Lulebo 2014-2023 (100 per år), i det tidigare direktivet var det 1000 nya hyreslägenheter fram till 2019 (200 per år) som gällde.

Summeras de lättnader Lulebo får med de motkrav som ställts på köparen blir det inget ökat byggande. Och det var ju byggandet av nya bostäder som var motivet till affären.

/Karl Petersen