Denna mycket läsvärda artikel av Nils Harnesk var införd i Norrbottens-Kuriren den 16 maj. Jag delar den gärna på min blogg. Varsågod, håll till godo med Nils:

Kulturen står inte i motsats till sjukvården 

1871 gick nästan 85 % av landstingets budget till kultur. Under 1950- och 1960-talen omfattade det ca 10 %. 1970- och 1980-talen fortsatte budgetandelen att minska till 5 %. 2014 gick bara omkring 1,8 % av landstingets budget till kultur. Räknar man bort de kommunala och statliga bidragen återstår bara 0,9 %. Totalt betalar landstinget bara lite drygt 67 miljoner kronor till kultur av en total budget på 7 miljarder.

 

Det är tydligt att det är kulturen över tid som har varit det område som fått stå tillbaka för andra behov inom landstinget. Detta trots de uppenbart positiva effekter som kulturen gör för ett attraktivt Norrbotten.

 

De 67 miljonerna bidrar till att erbjuda norrbottningarna allt det här: Norrbottensteatern, Norrbottensmusiken, Norrbottens museum, Länsbiblioteket, Norrbottens föreningsarkiv, konsulentverksamhet i film, musik, dans, hemslöjd och teater, Filmpool Nord AB, Dans i Nord, BD Pop, Havremagasinet i Boden, Resurscentrum för konst och litteratur och ett länskonstmuseum i Kiruna.

 

Förutom att kulturen bidrar till hälsa, meningsfullt innehåll till norrbottningarna och tillväxt har utredningar dessutom visat att varje satsad skattekrona på kultur ger tre tillbaka. För varje skattekrona som går till kultur i länet får vi alltså tre tillbaka i externa medel som kommer länet till nytta.

 

Det är också viktigt att komma ihåg att landstingets engagemang i kultur inte bara är landstingets. Landstingets kulturplan är nämligen hela länets kulturplan. Kommunerna har lagt ned mycket arbete på kulturplanen och skjuter till omkring 19 miljoner till kulturlivet i länet, staten i sin tur fördelar lite drygt 40 miljoner till kulturen i Norrbotten. En del av dessa pengar skulle gå förlorade vid besparingar då de är knutna till samverkansprojekt. Projekt som Dansens hus.

 

Politik är att vilja men det är också att våga. Idag kan nog ingen föreställa sig ett Luleå utan Kulturens hus. Ingen av de som opponerade sig mot satsningen skulle nog erkänna det idag. Bygget av Kulturens hus hade föregåtts av år, ja, decennier, av politisk debatt och hela tiden hade man skjutit det framför sig med argument om att det inte var rätt tillfälle eller att det inte fanns ekonomiska förutsättningar. Man ville men man vågade inte.

 

Kulturens hus har, precis som alla andra kulturinstitutioner i länet, bidragit till att stärka både det professionella och fria kulturlivet. Institutionerna utgör en ryggrad för hela den kulturella infrastrukturen. Att bygga ett kulturens hus, en länsteater, ett länskonstmuseum eller ett Dansens hus är att jämföra med att lägga pengar på en ny hockey- eller basketarena, en ny skidstadion eller travbana.

 

Om vi vill ha ett län där det både finns bredd och spets inom kultur respektive idrott måste vi känna att det är lika naturligt att satsa pengar på ett Dansens hus som ett nytt arenabygge. Idrott ställs aldrig mot andra samhällsintressen, det är fascinerande att kulturen ska behöva göra det.

Nils Harnesk, (S)

Debatten om Dansens hus fortsätter. Det är viktigt att kulturdebatten tillåts ta plats i det offentliga samtalet. Det är i debatten och engagemanget som kulturen får sin näring. Om det blir tyst dör kulturen.

Men var finns våra kulturpolitiker? De verkar vara helt tysta, just nu när de behövs som bäst. Men alla är inte tysta, så här skriver tjugo ledare från Norrbottens kulturliv i dagens länstidningar:

”Ibland uppstår möjligheter som skapar bryggan till en stark utveckling oavsett vilket område det gäller. För dansområdet finns den just nu. Och vi är på väg att förlora den möjligheten!”

Just det, det är precis detta debatten om dansen handlar om. Tack för Ert inlägg!

Karl Petersen

Just nu svajar det betänkligt i landstinget kring satsningen på dansen i Norrbotten. Trots att satsningen är inskriven i Kulturplanen för Norrbotten, tvekar politikerna – en tvekan som lett till en omfattande debatt i frågan.

Det finns ingen kulturfråga i vårt län som de senaste åren fått sådan uppmärksamhet som frågan om dansens framtid i Norrbotten. De flesta som tar till orda vill ha en satsning på dansen, men de finns också motståndare så klart, ett motståndet som ibland handlar om pengar.

Om man enbart ser satsningen på dansen som en budgetfråga, ska man tänka på att om vi lägger ihop alla pengar som landstinget satsar på kulturen under ett år, handlar det om mellan en till en och en halv procent av landstingets totala budget. Dessa pengar är väl använda och att behandla kulturen enbart som en budgetfråga är feltänkt.

För att göra sin röst hörd inför landstingsets kommande beslut om dansens framtid i Norrbotten, kommer dansare att dansa för Dansens hus i Norrbotten. Plats: Landstingshuset den 18 maj klockan 12.30.

Dansen blir i form av ett öppet dansgolv eller en så kallad ”flashmob” som vi tidigare sett på Sergels torg med flera ställen.

En ”flashmob” är när människor samlas på en offentlig plats och plötsligt gör något oväntat, exempelvis dansar.

– Nu är det dags att dansa, skriver initiativtagaren Marie Wårell på sin Facebook-sida. Jag instämmer till fullo.

 

 

Idag intervjuades landstingsrådet Maria Stenberg (S) och dansaren Marie Wårell i Webb-TV av Hövenmark & Ek. Intervjun handlade om den planerade satsningen på dansen i Norrbotten, något som utlovats i Kulturplan för Norrbotten och som antagits av ett enigt landstingsfullmäktige.

När Hövenmark & Ek frågar om landstinget är på väg att skrota satsningen på dansen, svarar Maria Stenberg: ”ni får vänta tills handlingarna gått ut till gruppledarna den 18 maj”. Ett nedslående och nonchalant svar. Så ska man väl inte svara om man är folkvald och representerar en demokratisk organisation?

Demokrati kräver öppenhet. Att bara möta frågorna med tystnad och ett ”vänta-får-ni-se” är högst odemokratiskt.

Det är snart den 18 maj. Om landstinget om någon vecka tänker skrota den politik som gällde före valet ifjol, har vi medborgare och väljare rätt att få veta det nu. Hur ska vi annars kunna påverka innan beslutet är fattat?